Upp och ned eller typ limbo?

Det är 64 dagar kvar till beräknad förlossning, varav 34 arbetsdagar, och kroppen känns distinkt seg. Alltid är det något som gör ont, medan jag andra gånger bara kan sitta och titta på helt fascinerad när Bebis Lugn rumlar runt där inne. Hjärnan växlar mellan adrenalinstinn och seg som sirap, och vissa nätter sover jag som en stock medan andra bara är vänd och vrid och stånk och stön.

Efter ett drygt års deltidsarbete på 80% så har jag jobbat heltid under april. Det känns lite som en kamp mot klockan just nu… hur ska jag hinna allt jag vill bli färdig med på bara 34 dagar? Det kommer liksom inte hända. Samtidigt har min lilla arbetsgivare blivit uppköpt av ett större konsultbolag, och hela den integrationen kommer ske under min föräldraledighet. Underbar timing, men hoppas det blir bra till slut!

Den allmänna känslan just nu är lite limbo. Lite overkligt liksom. Å ena sidan har vi preppat järnet för Bebis Lugn och är typ klara. Å andra sidan kastar vi ut hutlösa summor på värmepump och el just nu, satt på akuten med Jycke Lugn Jr här om dagen, och det händer massor här hemma men ingenting som jag själv är upphov till, typ. Det mesta känns lite konstigt.

Vad händer nu? Hur kommer förlossningen gå? Hur träffar vi de viktigaste släktingarna innan det är dags att verkligen helisolera oss? De flesta har inte ens sett magen mer än på bild. Jag har inte träffat min mamma sedan innan jag blev gravid. Hon som alltid brukar ringa och sjunga på min födelsedag nöjde sig med ett sms för första gången. Är det inte nu man ska ha verklig nytta av sina föräldrar/sin förälder? De som redan har gått igenom det här med småbarn? Något med att det här är bland det största som händer i våra liv och så..?

Men jag kan som bekant inte (fortsätta) ta ansvar för hennes liv, och tydligen betyder ”vill inte lyssna på timmar av gallaspyende och bli ständigt ifrågasatt” att vi inte pratar med varandra alls. Inga förslag om distansträffar eller digitalt häng har nappats på. Hopp. Har jag i praktiken ingen mamma just nu då? Jag orkar inte ens ha dåligt samvete längre, men besviken, arg, ledsen och orolig – det har jag varit i flera år. Hon som var min klippa medan jag aldrig (i praktiken) hade en pappa. Där gav jag inte riktigt upp hoppet förrän polisen slog sig ned vid mitt köksbord och förväntade sig att jag skulle bli helt förstörd och chockad över att han hade hittats död. Sen var det officiellt för sent att göra något mer åt saken.

Alltså humöret är inte på topp som ni märker 😅 Det är många olika tankar och känslor som leker tafatt i huvudet. Renovering, trädgård, förlossning, föräldraskap, pandemier, hantverkare som gör klantiga saker och andra hantverkare som man kan lita på. Det kommer såklart bli bra och jag har egentligen ingenting att gnälla över just nu.

Elen blir fixad pö om pö, luft/vattenvärmepumpen har kört sina första hela cykler sedan julafton (fast är nu bortkopplad igen… fortsättning följer), och Jycke Lugn Jr äter med god aptit igen, har inte kräkts på några dagar, och bajsar inte längre blod. Hela familjen är frisk och kry, och jag är omringad av människor jag älskar och som älskar mig. Vårt hem blir mer och mer färdigt och praktiskt att bo i, och snart blir det bebisbubbla för hela slanten.

Kanske hör det till att allt känns lite konstigt och overkligt såhär på sluttampen. Det hjälper kanske inte att jag har jobbat över tio timmar idag för att kompensera för barnmorskebesök och akut veterinärbesök heller 😉 Nu är det fortsatt varmt bad, middag och soffmys som gäller, sen kommer vi sova som små grisar.

Vad har jag att gnälla över med de här två finingarna och Herr Lugn i mitt liv? I lööv it! Livet alltså. Men ibland är det lite slitigt, det hör liksom till 🙂

7 reaktioner till “Upp och ned eller typ limbo?

  1. Känner igen mig i det du skriver. Sista tiden, sista månaden speciellt, innan förlossningen kände jag mig verkligen gravid på ett annat sätt och började räkna ner dagarna. Kroppen blev tung (fick typ be min man putta/rulla ur mig ur sängen på morgonen) och hjärnan ville inte riktigt hänga med i svängarna på jobbet. Tur jag satt på distans och kunde strunta i att ha kameran på under möten 😉

    Tycker också det är väldigt intressant att vi verkar ha liknande händelser arbetslivsmässigt: mitt företag mergades med ett större ganska nyligen. Då jag var föräldraledig under större delen av den resan satt jag mest och såg på från sidolinjen men har nu lite smått börjat fiska efter ett nytt jobb att komma tillbaka i höst. Anade redan när jag fick höra talas om fusionen förra året att det skulle bli en del kulturkrockar och mycket riktigt fick jag rätt. De flesta kollegorna jag kände, inklusive min chef, har också sagt upp sig, så det är typ ingen kvar längre från mitt tidigare bolag (känns det som) 😦 Kanske dock slutar bättre för din del!

    Hoppas du får njuta av sista tiden och inte jobbar för mycket med att bli klar med uppgifter/färdigställa handover!

    Gilla

    1. Känner igen det där nu med 27 dagar kvar innan BF – snart får Herr Lugn putta och dra mig både hit och dit om jag ska ta mig någonstans 😅 Varma bad, daglig massage och lååångsamma korta hundpromenader är typ det enda som funkar för att hålla igång kroppen. Att jobba hemifrån är underbart, jag hade inte klarat att sitta i bil/på tåg 3h/dag + sitta vid skrivbord ens på 80%… Som det är bryr sig ingen om hur man ser ut ens med kamera på så länge jobbet blir gjort.

      Spännande, hoppas du hittar en bra arbetsplats som du kan trivas på! Jag känner mig ganska safe på mitt nuvarande uppdrag och hoppas få komma tillbaka dit om ett år, men vem vet. Arbetsgivaren är trots allt signifikant mindre viktig än uppdragsgivaren, men jag förhåller mig försiktigt pessimistisk tilll hela grejen innan jag har sett vad det faktiskt innebär 😉

      Jag erkänner att jag har jobbat lite för mycket, men mest för att dra in lite extra deg inför FL. Det känns ändå helt okej med tanke på att jag har max 10 arbetsdagar kvar.

      Gilla

  2. Det låter som ganska typiskt för den här tiden av graviditeten! Hoppas det blir bättre sen när det lilla livet är här och att allt ordnar sig med jobbet! Du har ju trivts bra där så det vore tråkigt om det förändrades.

    Gilla

    1. Tack! Min första reaktion var typ ”great, just som allting var så himla perfekt!” med hemmajobb, bra förmåner, stor frihet, mestadels trevliga kollegor, osv. Men mycket kan och kommer säkert hända på ett år, så jag har lyckats ganska bra med att inte oroa mig för det eftersom jag ändå inte kan påverka det. Jag HAR i alla fall ett jobb så det kunde ha varit betydligt värre 🙂

      Gilla

  3. Å, vad spännande, hoppas ni kan njuta lite av parkvällar i lugn och ro, själv tyckte jag det var fruktansvärt med all väntan den sista tiden. Men väntan går över och rätt var det är finns det en ny liten människa i ditt liv som kommer betyda ALLT och du blir helt ägd av denna person och hens behov 🙂 Jaja, mina barn är det bästa som hänt mig, men jag skulle aldrig klarat av det utan en engagerad pappa, jag är nog inte riktigt den där bebis-typen… Som tur är tycker jag umgänget med barnen blivit roligare med åren, idag satt vi till exempel och pratade om hur man kan göra om någon är dum i skolan, sådana förtroliga samtal blir jag varm av.

    Du är inte ensam om att ha en förälder som är svår att umgås med, min mamma tar oerhört mycket energi och lyssnar aldrig på vad jag ber om i vår relation – när jag till exempel sms:ade att hela familjen hade vinterkräksjuka och jag inte kunde prata på några dagar (pga kräks överallt och dåligt mående) så ringde och smsade hon flera gånger om dagen följande dagarna, alltså mer än vanligt. Noll respekt. När hon är här vill hon gå promenader och påpeka allt som är fult eller tråkigt med vår stad och vårt grannskap, ofta lite inlindat, typ ”i England har de ju också små trädgårdar, men där kan det ändå se mysigt ut”. Hon påpekade mycket om min kropp när jag bodde hemma och generellt om olika typer av kroppar (till exempel uttryckte hon en åsikt om att personer med fetma borde få munnen igensydd istället för fetmakirurgi)- ja, hennes attityd var som upplagd för att ge sina barn ätstörningar, vilket jag antar att hon har själv (är väl inte normalt att väga maten när man gör matlådor – eller så är det bara en del av hennes märkliga behov av att kontrollera allt omkring sig). Många gånger har jag gråtit och legat vaken på natten efter ett samtal med henne. Senaste året har jag upprepade gånger sagt att hon inte får ringa pga att jag är ”stressad” – maila om det är någon viktig fråga eller ringa någon annan i mitt hushåll är ok – och jag har ibland blockerat hennes nummer när hon ”glömmer” vad jag bett om. Nu var det längesedan jag låg vaken och var arg/ledsen över något hon sagt, så rekommenderar denna metod! Skulle inte orka med dramatiken som resten av familjen och släkten skulle bli utsatt för av att bryta kontakten helt, och mina barn verkar få något ut av att ha en mormor, så detta har varit en bra lösning för mig. Sedan har jag haft turen att ha någon att prata med som lyssnar empatiskt, samtidigt som jag ibland blir rädd att ”överbelasta” den personen. Jag försöker vara en god lyssnare i retur…

    Gilla

    1. Nu sista månaden är det tungt på riktigt, och det går både för snabbt och för långsamt samtidigt, liksom. Många timmar i soffan med ryggmassage och diverse mer eller mindre vettiga serier blir det! 🙂 Det ska bli jättespännande att se hur jag reagerar på bebis, för jag har verkligen noll barnvana sedan innan.

      Åh det där känns igen! Jag har kommit fram till att det inte är någon mening att berätta om problem, sjukdomar och liknande, för då blir man överöst med lösningsförslag, kritiska frågor om varför det blev så, eller ständiga frågor om hur vi mår. Vi får väl se om jag klarar av att hålla mig till den strategin sen, det är ju lätt att säga nu när vi inte har pratat med varandra på fem månader… Sen sitter jag där och blir tre år gammal och förväntar mig stöd och förtroliga samtal – så dumt men jag ramlar dit varje gång! Att inte prata alls verkar vara enda sättet att undvika drama, och om det är något jag avskyr så är det drama bara för sakens skull. Jag hoppas såklart att vi någon gång ska kunna skapa en vuxen relation som vi båda får ut något positivt av, och att hon vill/kan bli en bra mormor. Just nu har jag bara stuckit huvudet i sanden helt, och jag skäms (nästan) inte ens för att säga att det är jätteskönt att slippa alltihop. Mitt liv är hundra gånger enklare i alla fall. Jag känner mig fri att tänka mina egna tankar och göra som JAG vill på ett helt annat sätt.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s