Förnöjsamhet vs. mental misshandel

Nu har det varit riktig vinter i ungefär en och en halv månad. Snötäcket ligger tjockt över allting och utetemperaturen varierar mellan -2 och -11 grader beroende på tid på dygnet. Det är sådär gnistrande vackert ute så det nästan gör ont. En vanlig dag består av långa promenader, mat, jobb, snöskottning och soffmys, och jag har svårt att komma på någon sorts speciell händelse eller höjdpunkt värd att berätta om. Vi är hemma, och har så varit i 11 respektive 8 månader, beroende på vem av oss du frågar. Att åka till barnmorskan är värsta äventyret, för 1. Jag byter till något annat än underställ och hoodie, 2. Bilen skottas fram, 3. Vi åker bil tillsammans, och 4. Vi pratar med någon annan än varandra (jag IRL och Herr Lugn via videosamtal).

Jag är en sådan där person som ofta har fått höra att jag är tråkig. Jag har fel hobbys och har aldrig varit tillräckligt intresserad av samma saker som andra i min ålder. Kan ni känna igen er i det? Det trummas in i en under skolgången tills man själv går på det, liksom. Att inte behöva (eller kunna) skryta om senaste pojkvännen, shoppingen, festen, sportprestationen eller resan för att vara någorlunda komplett som människa. Framför allt att kunna roa sig själv utan att någon annan ska hitta på en aktivitet åt en har varit ett utmärkande drag som jag inte har delat med speciellt många andra. Eller för den delen att jag öppet har brytt mig om mina prestationer i skolan och älskat att läsa. Skolgången hade varit enklare om jag hade hållit käft, tagit på mig rätt kläder, fått underkänt i några ämnen och låtsats bry mig om dieter, alkohol och killar, men hade jag haft något för det nu? Jag tog fasta på ordet ”lillgammal”, och det är först nu jag känner att jag börjar komma i takt med omgivningens förväntningar. Nu som 30-åring är det helt plötsligt okej att gilla odling, djur, natur, vilja bo på landet, ta det lugnt, laga mat tillsammans, promenera, ha ett socialt liv som är begränsat till människor som man faktiskt tycker om, osv.

Jaja, det var inte meningen att hänga upp mig på allting som var fel med min tonårstid, men ibland blir jag riktigt ledsen över att jag var tvungen att fylla typ 27 innan jag hittade människor som helt enkelt accepterar mig för den jag är. Eller är det jag som har lärt mig att acceptera mig själv och söka mig till rätt omständigheter och människor, istället för att kämpa så förbannat med allt som var ”fel” med mig?

Poängen är att jag är väldigt nöjd med vårt liv som det ser ut just nu. Jag behöver inte mer, större eller bättre. Höjdpunkterna består i att möta solen på lunchpromenaden, se en liten tomatplanta kämpa sig upp ur jorden, dricka kaffe och tjöta om livet med någon som är genuint intresserad av mina åsikter och tankar, sköta vardagens små bestyr sida vid sida med Herr Lugn, gosa med en hund eller två, och bara allmänt må bra. Undvika drama och onödiga konflikter, göra mer av det jag mår bra av och mindre av det jag inte mår så bra av.

Det verkar finnas två vitt skilda inställningar till livet i det här fallet. Det ena lägret vill leva stort och fort och mycket. De tycker att vardagen är tråkig och kräver regelbundna kickar, äventyr och drama för att tycka att livet är värt att leva. Finns det inget drama så hittar de på ett. Det andra lägret tycker att vardagen är livet, och tenderar att bygga in sina kickar i den. Jag känner mig mer och mer grundlurad som hade gått på myten om att det är läger ett som har rätt. Att man måste resa, konsumera, ha femtielva vänner, fullsketen kalender, minst tre fritidsintressen utanför hemmet som gärna kostar pengar, och dessutom kunna skryta om föregående punkter för alla som råkar höra. De som får uppmärksamhet i skolan är de som kan berätta om shoppingresan till Paris, solsemestern eller träningslägret, och så verkar det fortsätta i vuxen ålder.

Jag har en teori om att läger ett skulle vinna mycket på att stuva om i sin vardag så att de slapp fly ifrån den hela tiden. Ta bort det som genererar missnöje och ta in mer av det som gör dem nöjda. Om hela familjens grej är att åka skidor så kanske man helt enkelt ska flytta till skidbacken, istället för att försöka leva någon annans ideala svennebananliv för att kunna åka på skidresa ett par gånger om året. Exempelvis. Det handlar inte om att läger ett får uppleva massa saker som läger två inte ens kommer försöka uppleva. Det handlar snarare om att identifiera sina egna höjdpunkter och sen sänka tröskeln för att få in dem i sitt liv på en mer regelbunden basis.

Jag vet inte om jag är något på spåren eller inte, men åtminstone i min närhet så finns det exempel på personer från läger ett som dessutom lever efter den gamla skolan att ”jag är såhär”. Dvs. de som fortfarande tror att man föds med en viss hjärna, personlighet, kropp och uppsättning beteenden, och sen händer det inte så mycket mer. Man börjar på topp och sen går det oundvikligen utför under resten av livet tills man dör, utan att man själv kan påverka livets riktning i någon större grad, skapa nya vanor, träffa nya vänner efter att man har gått ut skolan, byta jobb, påverka sin fysiska och/eller mentala form, osv.

Kan det finnas något samband mellan dessa två? Om man tror att man har i princip noll kontroll över sin kropp och knopp och sitt eget livsöde så borde det ju vara skitsvårt att ens komma på tanken att man kan bygga om sitt liv på ett sätt som passar bättre? Speciellt om man har hunnit uppnå någon random ålder där man själv tycker att livet snart är slut (allt från 25 till 85 beroende på vem man frågar), trots att man förmodligen kommer leva minst 20-30 år till. ”Jag har alltid varit/gjort så(n) här” blir den ultimata ursäkten för att aldrig göra någonting och alltid vara missnöjd med allt.

Massa oavslutade tankar och ett väldigt spretigt inlägg här känner jag. Jag pendlar mellan förnöjsamhet i mitt eget liv och frustration å andras vägnar. Det senaste årets isolering har hjälpt så till vida att jag har sluppit träffa det fåtal människor som jag inte vill kapa kontakten med helt, men som gärna och mycket och ofta tycker om att ifrågasätta mina livsval, min person och mina prioriteringar. Jag är så urbota trött på att försvara allt från skicket på vårt hus till leverfläcken under min ena arm (!). För att inte tala om att varenda liten kommentar skoninglöst slungar tillbaka mig till tonårens mest upprepade tanke: det är något fel på mig. Den sitter så jävla djupt att jag fortfarande är helt oförmögen att bromsa det tankemönstret när det väl händer.

Resultatet har blivit att jag inte har pratat med just den personen sedan september. Jag har ingenting att berätta längre, för allting möts med en motfråga eller (eventuellt?) välmenta råd som jag inte har bett om, som bara fortsätter att olja den där motorvägen i hjärnan som redan är hal som en såpbana sedan många år tillbaka. När jag talade om att vi skulle få bebis i juni så var en av de första kommentarerna att ”det är ju så tråkigt att fylla år på sommaren när ingen är hemma och kan fira”. Hallå? Vad ska jag göra med den informationen? Det är som det är. Som det mesta andra som jag tar åt mig för mycket av så är det ett faktum som jag inte kan påverka, dvs. själva definitionen av totalt värdelös feedback. Förutom att det sårar mig så är det dessutom helt irrelevant information, ungefär som när personen i fråga tyckte att jag hade för mycket smink på min bröllopsdag, skulle tänka på att inte lyfta på armen med den där leverfläcken under på bröllopsfotona, eller i åratal har anklagat mig för att vara överkänslig när jag har blivit riktigt ledsen.

När säger man upp bekantskapen med sina närmaste släktingar för gott? Jag har börjat undra var gränsen för kärleken går. Jag kan bry mig om och vilja en människa väl och samtidigt rentav avsky att umgås eller ens prata med den personen för att hen mest av allt får mig att må dåligt. Inte bara lite dåligt, utan på ett primalt sätt som jag inte kan styra, ungefär som under en panikångestattack när kroppen tar över. När ett telefonsamtal på två timmar resulterar i att jag inte kan sova utan bara ligger och gråter efterföljande natt så är det inte okej längre. Jag önskar att jag kunde skita i vad de sociala normerna och förväntningarna kopplade till blodsbanden säger, men det här är som sista utposten på en lång resa för att förändra mina beteenden och våga leva mitt eget liv som jag vill. Frågan är om jag någonsin kommer ta mig igenom den, eller om den enda lösningen är att gå runt den.

Nu ska jag äta rester och kolla på Monty Dons japanska trädgårdar medan Bebis Lugn rumlar runt i magen ❤ Sen väntar långpromenad med Herr Lugn och vovvarna. Är det okej att sluta ha dåligt samvete för att jag inte tar kontakt med personen ovan? Jag har fan svansat efter och gjort min plikt i 30 år, när är enough enough för en person som numera inte gör något för att förtjäna min uppmärksamhet och välvilja? Jag skulle aldrig umgås med den här personen om hen inte var en nära släkting. Ingen annan som jag känner behandlar mig på det här sättet, så jag kan inte annat än börja våga tro på att det faktiskt inte är mig det är fel på.

10 reaktioner till “Förnöjsamhet vs. mental misshandel

  1. Ge upp den skojaren ögona bums är min åsikt! Du förtjänar kärlek och välvilja, inget mindre och framförallt inte sån giftighet. Du har ingen skyldighet att stå ut med en sådan människa i ditt liv, oavsett vad normer om blodsband försöker lura i oss. Även om jag såklart förstår att det är svårt. Men du förtjänar bättre än så!
    Jag har aldrig kommenterat tidigare, men läser så fort du skriver nytt och känner igen mig oerhört mycket i dig och det du skriver. Så stort tack för en så fin blogg!

    Gilla

    1. Stort tack för att du läser och för stödet! Att det ska vara så svårt! Det sitter så djupt att man ska göra sin plikt och ta hand om den äldre generationen, och det vill jag ju fortfarande… och jag vill inte vara otrevlig. Min extrema reaktion kan jag bara tolka som en blandning av ilska och ren besvikelse. Jag är sjukt arg och besviken för att relationen och/eller den andra personen inte kan vara på ett annat sätt längre. Jag saknar det som brukade vara när vi hade bättre kontakt, men kanske var jag bara för liten för att se det jag ser nu? Samtidigt är hoppet det sista som överger en…

      Gilla

      1. Det är en väldigt intressant tanke kring relationer en haft sedan barnaåren, har jag/den andre/relationen förändrats eller har jag bara blivit vuxen nog att se relationen för vad den är? Har funderat på det många gånger! Och det blir extra svårt att släppa taget om något som en gång känt bra eftersom chansen då finns att det ska bli bra igen. Men hur många gånger ska en orka bli besviken?

        Gillad av 1 person

  2. Älskar verkligen dina inlägg! Giftiga människor, blodsband eller ej, ska bara bort. Man behöver inte köra det i öppen konflikt utan man kan bara lite snyggt glida isär. Samtidigt kan det vara rätt skönt att, i fall personen i fråga undrar, få säga sitt på ett nyanserat sätt.

    Jag har heller aldrig gillat den extroverta normen och det som är den häftigare vägen. Även om jag har varit på klubb otaliga gånger har jag aldrig gillat det. Men, alla andra gjorde det så jag fick snällt hänga med. En middag eller öl ute i en lungare setting har jag alltid föredragit. Eller, allra helst, samtal på tu man hand och gärna i naturen.

    Det är fan att man ska behöva bli äldre för att känna att det är ok. Även om jag gillar mina vänner från då och fortfarande har dem som vänner, önskar jag att jag hittat andra sammanhang på den tiden. Samtidigt vet jag att jag antagligen inte kört vidare på det spåret utan lallat med ut på klubb ändå…

    Livet!

    Gillad av 1 person

    1. Tack så mycket! Åh att få säga sitt – hur många timmar av mitt liv har jag inte slösat bort på att försöka komma på de perfekta svaren i efterhand? Jag kommer fortfarande inte på något bra…

      Jag önskar att vi hade fått gå ut och ta en öl på ett ställe där man kunde sitta ned och höra vad de andra sa! Men, 23-årsgräns på alla ställen som inte var skräniga nattklubbar… eller McDonalds. Inte konstigt att jag hellre hängde i stallet! Jag var så udda att jag sällan fick lalla med och antalet vänner blev därefter. Oklart vilket som är minst sämst?

      Trevlig helg!

      Gillad av 1 person

  3. Hej!
    Hamnade här på din blogg via fru EB. Kommer läsa vidare!
    Ville bara tipsa om boken Djävulsdansen. Den har hjälpt mig och vänner i min närhet att se medberoendemönster och få stöd i hur man kan tänka o agera i destruktiva relationer.
    Mvh
    Frugala hedonisten

    Gilla

  4. Skönt att du inte tog illa upp av tipset! Kan ju vara känsligt och missuppfattas. Inte alltid att man vill ha tips och råd heller. Men det kom så spontant och påverkas av att jag har läst boken nyligen och tänkte att det kanske kunde vara till hjälp.

    Gillad av 1 person

  5. Jag delar i stort sett samtliga dina tankar! Oerhört tänkvärt! För mig tog det 30 år innan jag började inse att jag levt mitt liv som jag trodde att det skulle levas och inte såsom jag faktiskt ville leva.

    Ps. Att få barn i början av sommaren är helt fantastiskt. Bebispromenaderna blir underbara, du slipper hålla på att ta på massor av kläder när ni ska gå ut och du har alltid en bra ursäkt att sitta i skuggan. När barnen blir äldre kan ni ha utekalas, vilket är väldigt mysigt och sparsamt. Att de flesta andra barn är bortresta låter i mina öron som en fördel. Din ”vän” är ändå något på spåren där.

    Gilla

    1. Kanske ska vi vara tacksamma för att det ”bara” tog 30 år? Jag har personer i min närhet som har sagt rakt ut att de inte blev fria förrän deras föräldrar gick bort… först då kunde de bli sin egen person fullt ut. Jag vägrar att vänta så länge, det måste helt enkelt gå innan dess också!

      Åh vad mysigt det låter! Jag har sett flera exempel på utekalas det senaste året och det verkar helt underbart! Krävdes det en pandemi för att folk skulle inse det kanske?

      ”…bra ursäkt att sitta i skuggan” – haha, jag tänkte direkt på hur skönt det är att jag inte tvingar mig själv att sitta och pressa i solen längre bara för att någon annan tycker att jag ser ”blek och sjuk” ut 😉

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s