Högkänslighet, ”kronisk” smärta och relationer

Jag tror att det är ganska vanligt att lära sig nya saker under sin föräldraledighet, och inte bara bebisrelaterade saker. Några startar eget, andra pluggar eller skaffar en ny hobby. De allra flesta lär sig nya saker om sig själva. Egentligen är det inte så konstigt. Din första föräldraledighet är förmodligen den första gången i ditt liv där du är ledig från jobb eller studier under en längre period som inte är sommarlov eller semester. Du behöver inte tänka på jobbet eller studierna alls under en längre period. Innan bebis kretsade förmodligen det mesta av ditt liv kring dig själv och din partner – nu kretsar det mesta kring er bebis. Livsomvälvande förändring!

För egen del känns de senaste nio månaderna på många sätt som en hel livstid. Stora förändringar är alltid omvälvande, och det har varit och fortsätter vara mycket att ta in. Mycket bebis, ansvar, tankar om min och Herr Lugns relation, min och familjens hälsa, framtiden och sånt såklart, men jag känner samtidigt att jag börjar landa i en del riktigt bra slutsatser om hur jag fungerar och hur jag vill att mitt liv ska se ut. Kanske är det framför allt min fortsatt vacklande hälsa som får mig att regelbundet fokusera på det viktigaste. Några exempel på avgörande steg i rätt riktning från den senaste månaden:

Jag hade en relativt öppen och ärlig konversation med min mamma.

Ni som har hängt med ett tag vet att jag kämpar en hel del med att separera min egen person och mitt värde från min mammas åsikter, kritik och negativitet. Hon mår inte bra och jag mår inte ens halvt okej runt henne. För första gången på flera år lyckades vi ha en någorlunda ärlig konversation via telefon. Jag tog mod till mig och frågade om det verkligen är så att hon inte VILL träffa oss (hon har träffat sitt första barnbarn tre gånger på nio månader, och de första två besöken var total katastrof), och vi kom fram till att vi framför allt inte träffas för att hon i princip inte har någon energi alls. Att städa för att kunna ta emot besök, alternativt packa in sig i bilen och komma hit är som att bestiga Mount Everest för henne. Men hon vill träffa oss och är jätteledsen över att det inte händer oftare. Breakthrough för mig att åtminstone få höra det.

Hon höll med om att det är totalt orimligt att vi inte träffas alls för att hon inte orkar städa (eller har för höga krav på hur det behöver se ut för att vi ska få komma dit). Dagen efter ringde hon och sa att vi var välkomna så vi packade in oss och två hundar i bilen och åkte dit i tre dagar. Mestadels trevliga toner och inga tårar, även om jag inte klarar av att bita mig i tungan alla gånger. Jag blir supertriggad av allt jag tolkar som kritik av något jag gör eller är. Jobbet med mig själv fortsätter, för henne kan jag inte förändra, hur mycket jag än vill.

Jag insåg att jag har haft ont i ryggen i princip varje dag i tre år.

För första gången tillät jag också mig själv att känna att det är fan inte okej någonstans att ingen (inom den svenska vårdapparaten) verkar kunna hjälpa mig. De vet helt enkelt inte varför jag har ont. Desperat googlande ledde denna gång till Kroppsdetektiverna i Stockholm. Kanske var tre år min smärtgräns (no pun intended) för plötsligt kändes det helt rimligt att betala 1390 kr för 40 minuters behandling. Vad som helst som har en chans att funka. Jonas tog en snabb titt på min hälsodeklaration och sa ”Är du högkänslig? [insert snabb nick och förvånad blick från min sida]… För det förklarar allt det här”. En stund senare gick jag därifrån helt smärtfri i rygg, nacke och axlar för första gången på så länge att jag inte ens minns hur det känns att vara just smärtfri. Skrattet bubblade ur kroppen när jag ringde till Herr Lugn. Samtidigt undrade jag vad i hela friden det var jag hade varit med om, för jag har aldrig ens hört talas om receptorbaserad funktionell neurologi förut.

Pilla lite här, testa att trycka emot där, hoppsan där försvann all styrka i högerarmen/nacken. ”Syntax error i hjärnan” som han kallade det efter att ha förstått att jag är programmerare. Felkalibrerat nervsystem liksom. Han petade knappt på mig. På 40 minuter hann vi gå igenom en myriad mindre och större trauman som min kropp har varit med om under snart 32 år och åtminstone börja korrigera dem. Allt ifrån tejpen under ögonbrynet från ögonoperationen jag genomgick vid ca två års ålder, till whiplashskadan vid 10 och en stukning av höger fot som jag inte ens kom ihåg förrän han sa det. Han hittade även en konstig skillnad mellan mina ögons reaktion på ljus som inte ens några av Sveriges ledande ögonläkare och -kirurger har noterat. Kroppen kommer ihåg allt, och kompenserar efter bästa förmåga. Dagarna efter hade jag som träningsvärk i hela kroppen. Nu är jag inte helt smärtfri men det känns så pass mycket bättre att jag inte riktigt kan skilja på vad som är smärta och vad som är stelhet. Hur känns det ens att vara smärtfri?

Jag erkände också för mig själv att jag har haft ont i underlivet i åtminstone fem år.

Erfarenheten från mitt första besök hos Jonas fick mig också att inse att jag har haft ont i underlivet i åtminstone fem år nu, något som jag till och med glömde bort när jag fyllde i hälsodeklarationen (!). På vinst och förlust tog jag mod till mig under det andra besöket och nämnde att min värsta smärta (nu när ryggen känns markant bättre) härstammade från underlivet. Den korta versionen är att jag har haft vestibulit/vestibulodyni i ca fem år, ett tillstånd som den offentliga vården fortsatt har väldigt lite kunskap om, även om man nu (äntligen) har insett att det inte är hittepå utan en verklig åkomma. Efter förlossningen kunde jag inte gå på ca 6 månader, jag opererades i november 2021, och jag har fortfarande ont vid beröring. Eller ja, jag hade ondare innan gårdagens behandling.

Jag vill ju förstå allt så frågade om allt, och denna gång nämndes ord som healing och visualisering, tillsammans med liknande receptorbaserade funktionella tester av kropp och nervsystem som första gången. Vissa kanske tycker att det låter helt woowoo, men vet ni? I couldn’t care less, för det fungerar. Att vetenskapen inte kan förklara vissa saker (än) betyder inte att de inte är verkliga, och jag har inte haft såhär lite ont på minst fem år. För första gången på länge känns hoppet om ett normalt liv (och sexliv) verkligt. Jag kommer inte ha en aning om hur den kroniska smärtan faktiskt har påverkat mitt liv förrän den är borta, men livsomvälvande kommer nog bara vara förnamnet!

Jag har bara börjat min resa för att förstå vad smärta faktiskt är för något och därmed vad jag kan göra för att bli smärtfri och fortsätta vara det. Tipsar om Tame the Beast och typ allting av Lorimer Moseley för er som har ont. Just nu är min kunskap i sin absoluta linda, men mitt känsliga nervsystem (se nedan om högkänslighet) verkar vara en bra ledtråd till varför min kropp reagerar som den gör. Allting hänger ihop. Stimuli som inte borde ge någon större fysisk reaktion leder i verkligheten till att min hjärna tror att jag är utsatt för livshotande fara, och den blir bara bättre och bättre på att försöka skydda mig genom att generera smärta. Under de närmaste veckorna ska jag försöka hålla koll på exakt när det knyter sig i hela ryggen eller liknande, för det är förmodligen just de situationerna/känslorna/tankarna som jag behöver jobba med härnäst. Det här är säkerligen ett ämne som jag kommer återkomma till längre fram.

Rekommenderar verkligen följande video: Tame the Beast – It’s time to rethink persistent pain

Jag och Herr Lugn jobbar med vår relation som två vuxna människor och nyblivna föräldrar.

Vi har känt varandra i snart 13 år, varit ett par i snart 5 år, förlovade i 4 år och gifta i 2.5 år. Smekmånaden är över för länge sedan. Dessutom hade jag precis vänt uppåt från botten av gropen av utmattning och depression när vi blev ett par, vilket vi börjar inse gör att vi behöver ifrågasätta gamla sanningar om hur framför allt jag men också vi och vårt liv tillsammans fungerar. Hur gör man för att fortsätta hitta varandra i den potentiella röran av föräldraansvar, bebis, jobb, hushållssysslor, egna intressen, gemensamma intressen och externa krav? Hur vill vi att vårt liv och vår relation ska utvecklas? Vad behöver du, vad behöver jag, vad behöver vi? Vilka är vi vid sidan av ”mamma” och ”pappa”? Vad vill du/jag/vi? Vad är viktigast och hur prioriterar vi det?

Jag tror att många med oss som gör en liknande resa inser hur dåliga de är på att faktiskt SE varandra och prata om de verkligt viktiga sakerna, för det är så lätt att fastna i vardagslogistiken och problemlösandet för stunden. Millimeterrättvisa om än det ena än det andra. Jag tror inte heller att vi är ensamma om att inse hur fantastiskt obekväma och oerfarna vi är när det gäller att öppet prata om sex och fysisk/känslomässig intimitet. Nära kopplat till självkänsla, självförtroende, och självkännedom. Eller alltså jag hoppas verkligen att de flesta är bättre på det än oss, men jag tvivlar starkt för jag vet också hur normerna i samhället ser ut, hur lite som lärs ut, hur mycket kunskap som försvann i och med att njutning blev något skamligt, att män snart verkar vara lika utsatta som kvinnor för absurda budskap om hur de borde se ut och bete sig, osv. Netflixserien Sex, Love & Goop har öppnat upp för många spännande samtalsämnen och lärdomar (och en del tårar av igenkänning) om oss själva och varandra. Rekommenderas!

Jag insåg hur stor påverkan min känslighet faktiskt har på mitt dagliga liv och mitt mående.

Jag lärde mig för länge sedan att jag är högkänslig (Highly Sensitive Person, HSP) och som för så många andra var Elaine N. Arons bok The Highly Sensitive Person: How to Thrive When the World Overwhelms You som att för första gången träffa någon som faktiskt förstår mig på djupet. Sedan dess har jag blivit betydligt bättre på att förstå, acceptera och ta hand om mig själv, men det är en resa som förmodligen kommer fortsätta resten av mitt liv. De senaste veckorna är det flera saker som liksom har konspirerat med varandra (kan man ens säga så på svenska?) för att ytterligare få mig att förstå precis hur viktigt det är att jag INTE gör som ”alla andra”/samhället vi lever i tycker, för jag fungerar inte som normen (off topic: är det någon som egentligen trivs i det samhälle vi lever i idag..?).

Den mest omskakande händelsen var kanske min reaktion när Herr Lugn helt oprovocerat blev slagen i ansiktet under en familjepromenad när vi var och hälsade på min mamma (!!) – han är och var okej, medan jag inte alls var okej på flera dagar. Den andra var när vi försökte titta på en särdeles explicit actionfilm – jag mådde illa av att se så många människor bli nedskjutna, trots att jag i vanliga fall gillar actionfilmer. Den tredje är återkommande i vårt liv – jag bryter ihop när det har varit oordning hemma för länge. Den fjärde mest talande företeelsen är kanske min rena avsky mot konflikter i allmänhet, speciellt sådana där de inblandade inte kan diskutera och komma överens om en kompromiss utan hänfaller åt barnsliga beteenden som personliga påhopp, passiv aggressivitet, skrikande och/eller kastande av saker. Diskutera och komma överens om den bästa lösningen är vår melodi, och jag tror att det är en av de förmågor som jag uppskattar mest hos Herr Lugn. Det är absolut inte så att vi automatiskt är överens om allt, men inte bråkar vi för det… antalet snäsningar eller tråkiga tonfall då någon har varit lite för trött eller frustrerad kan nog fortfarande räknas på åtminstone båda händernas fingrar.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om högkänslighet och hur den påverkar mitt liv, men det får vi ta en annan gång om ni är intresserade 🙂 Summa summarum så känns det återigen som att jag har tagit ett stort och helvetiskt trassligt garnnystan och lyckats nysta så pass att jag kan skönja de olika trådarna och hur de hänger ihop. Det känns ofta så när jag har klurat ut något nytt om mig själv och livet, och det här är definitivt inget undantag! Livet är allt bra spännande, och ju mer medveten och närvarande jag lyckas vara, desto mer spännande blir det!

7 reaktioner till “Högkänslighet, ”kronisk” smärta och relationer

  1. Stor igenkänning på smärta och dina upplevelser från filmer, konflikter etc. Tänk om det fanns en manual till hjärnan… Trevlig helg på er!

    Gillad av 1 person

  2. Hej! Jag försökte skriva en kommentar tidigare idag, vet inte om det blev fel eller om den fastnade någonstans så jag försöker igen.

    Jag har också väldigt stora problem med smärta. Det sätter sig i nacke, rygg, axlar, bäckenbotten. Det är delvis stress men också överörlighet i leder (överörlighet betyder inte det man tror, det innebär att lederna lätt hamnar i ytterläge och det är väldigt påfrestande för dem). Min lösning på det hela är styrketräning, helst 2 ggr veckan. Lyfta tungt, alltså. Inte vifta med små hantlar.

    Jag har också haft stora problem bäckenbotten, något som kallas överspänd bäckenbotten. Jag märkte det mer under/efter graviditeten när jag hade bäckensmärta men jag inser att jag nog haft det länge. Läs mer om det här hos Baking babies (som är en fantastisk källa till det mesta på området) https://bakingbabies.se/2016/04/18/overspand-backenbotten/. Jag fick hjälp av en fysioterapeut inriktad på kvinnohälsa och det har gjort all skillnad i världen.

    Gillad av 1 person

  3. Hej! Tack för att du skriver så öppet, känner igen mig så mycket! Jag hör gärna mer om kopplingen mellan smärta och högkänslighet och hur högkänslighet påverkar din vardag. Har själv varit utmattad för några år sedan och har daglig huvudvärk, ryggvärk och problem med smärta i händerna. Jag har också påbörjat arbetet med att förstå varför jag har ont och hur mycket det faktiskt påverkar mig.

    Gillad av 1 person

  4. Så fint o öppet du skriver o delar med dig!
    Är också högsensitiv och arbetar mycket med att förstå mig själv o min omgivning. Har nu under våren varit iväg på ett meditationsretreat och det var det absolut bästa jag gjort – för mig själv- i mitt liv. Fick så många insikter där om vem jag är. Varm rekommendation om & när livet tillåter!
    Har också hört fantastiska berättelser om kroppsdetektiverna. Otroligt fascinerande vad de kan åstadkomma!

    Gillad av 1 person

  5. Vilket fantastiskt inlägg! Stor igenkänning och så mycket tacksamhet till dig som tar upp dessa ämnen! Gärna mer sånt när du orkar och har möjlighet 🙂

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s