Idag firar vi att mina sista antidepressiva piller har passerat utgångsdatum, och att jag i samma veva bestämde mig för att hutta iväg de lugnande också. Jag tog de sista sommaren 2018 och inbillar mig att det var länge sedan jag behövde den mentala snuttefilten som var vetskapen om att de låg i lådan. Nu har de officiellt lämnat huset så fort vi har vägarna förbi närmaste apotek.
Jag brakade in i väggen i februari 2017, och visst har jag haft väggkänningar sedan dess, men aldrig avgrundsångest. Ingen rädsla för att inte klara mig/överleva, inga panikattacker. Det länkade inlägget från tidigare mening är lite som att läsa om någon annan, fast jag vet att det var jag. Det känns helt sjukt att det bara är fem år sen, för det känns som ett helt liv! Ett annat liv, en annan jag, och samtidigt inte. Dagliga ryggsmärtor påminner mig om att jag inte riktigt är i mål än. Det finns fler pusselbitar kvar att hitta.
Villa Lugnet 