Den här högg till rakt i magen

Hej, mitt namn är Fru Lugn, och jag var (är?) tjejen till höger nere i tredje bilden med den stora skylten som det står SORRY på. Förlåt att jag existerar. Det är alltid mig det är fel på. Jag ska varken synas eller höras, och folk runt omkring tycker att jag är SÅ DUKTIG som sitter tyst och stilla och ”gör det jag ska”. Jag tar ansvar för allting, även om det inte är mitt ansvar. Oftast är det inte mitt ansvar, men jag tar på mig det ändå. Vet jag ens vad JAG egentligen vill? Jag har levt med mammas vilja och åsikter i så många år att jag själv under många år inte ens kunde berätta vad JAG gjorde, ville eller tyckte utan att nämna henne och vad hon tyckte (eller åtminstone vad jag trodde att hon tyckte). Det måste ha framstått som mycket märkligt för alla jag pratade med… varför pratade jag alltid om min mamma, som om jag inte var en egen separat person med egen vilja och ett eget liv? Helt sjukt ju.

Källa: Bryana/Consciousmommy

Jag undrar fortfarande om jag riktigt vet vad JAG vill, eller om det mesta jag gör fortfarande baseras på vad andra ska tycka, tänka och tro om mig? Hur mycket gör jag för att upprätthålla den roll av duktig flicka som jag har fått/tagit på mig, som någon sorts självbilds-subtitut? Jag märker själv att det är viktigt för mig att påpeka att jag tänker själv, har egna idéer, osv. Det är viktigt för mitt ego att verka unik, trots att vi inte är ett dugg unika i att leva på mindre pengar än vi tjänar, försöka leva hållbart, jobba deltid för att vara hemma mer med vårt barn, vara bra på våra jobb, osv. Egot är starkt.

Är jag en tillfrisknande people pleaser? Jag får inte panik för att någon ifrågasätter mig längre, men jag tycker att det är väldigt obehagligt. Det har hänt att jag har skällt ut folk efter noter när de har gått över gränsen, vilket är ett stort steg framåt för mig som aldrig brukade säga emot eller ta konflikter. Men konstruktiva bråk har jag ingen som helst vana av, så jag vet inte hur man gör! Jag sade ifrån, men sen då? Om man inte kommer överens och tycker att den andra parten har betett sig svinigt och bara bett om ursäkt för att, utan att förändra sitt beteende, vad gör man då?

Många saker har jag ändå gjort, och sakta men säkert tränat mig i att tänka mindre på vad mamma/andra tycker; flyttat till en annan stad, skaffat de jobb jag vill ha, skaffat man, hundar, hus och barn. Har stor trädgård och odlar ätbart. Yogar i princip varje dag och försöker äta mer hälsosamt. Jobbar hemifrån så mycket det bara går, och med mod, vilja, hårt arbete och inte så lite ångest, så har det nu resulterat i att jag behöver vara på kontoret kanske en gång per månad. Det drömde jag om, men det kändes ändå omöjligt, när vi fixade första kontoret här hemma redan hösten 2019. Jag umgås nästan bara med folk jag mår bra av att träffa, och har minskat ned resterande radikalt.

Samtidigt är det lite ledsamt att jag känner att jag måste försvara allt jag gör, alltid ha en komplett förklaring redo, ifall någon skulle undra eller ifrågasätta. Varför kan jag inte bara vara som jag vill vara, utan att oroa mig för vad hon/andra ska tycka?

Ytterligare ett exempel på tillfrisknande: jag gick inte på min morbrors begravning. Jag har inte träffat dem på tio år, och när vi sågs var det på min bonusmorfars begravning. Vi sade inte ett ord till varandra. Det var över 20 år sedan vi självmant umgicks med varandra. Då var jag ca 10 år. De förväntade sig tydligen att jag skulle ta med mig Herr och Bebis Lugn, så att vi kunde låtsas vara lyckliga släkten. Eh, varför då? Låt resten av människorna där fundera över varför vi inte var där. Inte min mamma heller för den delen, även om hon har betydligt svårare än mig att stå för vad HON vill i sådana lägen (!). ”Men vad ska folk säga, de kommer undra varför jag inte är där och tycka att jag är en dålig människa!”. Den enkla sanningen är att vi inte har haft någon relation med varandra, och det är jag inte rädd för att ”folk” ska upptäcka. Det ligger dessutom både på mig/min mamma OCH min morbror, och är på intet vis bara ”vårat fel”. Det är bara sanningen. Det vore lögn att gå dit och låtsas, vilket bara skulle skada alla inblandade.

Consciousmommy väcker alltid många tankar och önskningar. Varför är jag som jag är? Hur vill jag vara med mig själv och andra människor, och framför allt med Bebis Lugn? Varför är det så lätt att ramla ned till treårsåldern mentalt, och varför beter sig våra föräldrar fortfarande också som småbarn? Hur ska vi kunna vara bra förebilder med de förutsättningarna? Jag tror inte att jag fick lära mig ett dugg om emotionell intelligens eller hur man umgås med andra människor utan att vara underdånig. Men jag har varit väldigt ensam och därmed umgåtts mycket med mig själv, så jag har ändå ganska bra koll på vad som försiggår i mitt eget huvud. Det är självklart lättare för en själv att ha lydiga tysta barn, än barn som får tycka och tänka fritt och därmed alltid kommer ifrågasätta allt. Men jag vill ju att Bebis Lugn ska bli den hon ska bli och inte den jag vill att hon ska vara, så jag har en del att jobba på!

Vad tänker ni om det här? Vad blir ni mest triggade av, både av andra vuxna och era eventuella barn? Hur mycket begränsar vi våra liv av rädsla för vad andra ska tycka?

Annons

5 reaktioner till “Den här högg till rakt i magen

  1. Jag känner så väl igen mig. Jag fick aldrig ”bråka” när jag var liten. ”I den här familjen är vi glada” – yeah right. Detta med att känna skuld över sin egen existens, vara rädd för skarpa ställningstaganden, hata konflikter och behaga andra. Den sociala kameleonten. Fy fan vad mycket lidande det har skapat för mig under livet. En livslång bearbetning.

    Och sedan får man barn och så är man så j*vla noga med att inte upprepa samma skit som man själv fick stå ut med. Där tror jag i alla fall att jag gör ett bra jobb. Man ska få bråka, säga nej och få finnas till och ta utrymme (inom rimlighetens gränser förstås). Man ska bli lyssnad på och bemötas med respekt. Man ska få bestämma mycket själv inom vissa givna ramar.

    Fint inlägg som högg till lite i magen (hjärtemoji).

    Gillad av 1 person

    1. Jag har levt precis tvärtom. Var tvungen att ta ställning, ständiga konflikter och bråk i hemmet, vi var aldrig glada. Resulterat i att jag aldrig varit rädd om mig själv förrän på gamla dar när jag har insett att jag inte behöver delta och bli skinnflådd alltid för andras skull. Vi dolde ingenting i våran familj, ständigt ett synligt kaos, inget florerade under ytan, blev väldigt rak på sak och förstod inte varför folk blev arga på mig samtidigt var jag känslig. Men jag var inte rädd för mina föräldrar trots knappast en dag utan bråk och ibland kunde det hända att det blev handgripligt dem emellan. Alla tycker jag är en tuffing men egentligen är jag oerhört känslig och tunnhudad samtidigt som jag har svårt att hålla käften. Det har blivit bättre med åren när jag insett att jag inte behöver agera vapendragare i alla konflikter mellan människor som kommer i min väg.

      Gillad av 1 person

      1. Tack för din kommentar, Aria! Mycket spännande perspektiv som jag inte alls kan relatera till 🙂 En gemensam nämnare kanske kan sägas vara att vi har blivit dåliga på att ta hand om oss själva, fast på olika sätt?

        Jag undrar ofta vad som faktiskt är ”rätt” sätt att hantera meningsskiljaktigheter, starka känslor, etc. Hur gör man för att ingen ska bli varken skinnflådd eller nedtryckt? Ta för stor plats eller inte få någon plats alls? Det är så lätt att bara utgå från sina egna erfarenheter och vilja göra precis tvärtom, vilket ofta också slår fel, fast åt andra hållet. Var är mellanläget där alla får finnas till precis som de är, men samtidigt kan leva tillsammans i någorlunda respektfull harmoni?

        Hur ser/såg din relation till dina föräldrar ut som vuxen? Lyckades ni landa i något som du tyckte fungerade bättre?

        Gilla

      2. Nej vi har aldrig lyckats hamna i något bättre, känner ingen som helst samhörighet med dem utan det har mest varit jobbigt och besvärligt.

        Gilla

    2. IGMR, I feel you. Om jag bråkade så hotade mamma med att det skulle ”ta hus i helvete”, men det fanns inget krav på att alltid vara glad, snarare tyst och foglig. Känslan jag har tagit med mig är att hennes åsikt var lag – ”Gör som du vill, bara du gör som jag vill”. Jag bråkade säkert, för var kommer annars alla minnen ifrån? Samtidigt så var det alltid jag som kom krypande och bad om ursäkt när iskylan hade varat länge nog – jag pratar inte med dig, gör bara mat till mig själv, osv. – hoppas att jag aldrig får för mig att frysa ut Bebis Lugn på det viset!

      Hur hanterar du relationen till dina föräldrar idag? Jag undviker fortfarande, för jag vet liksom inte hur jag ska göra. Jag vill inte starta öppet krig heller, men att fortsätta på samma sätt är inte hållbart.

      Hoppas hoppas att vi gör lite bättre med våra barn, oavsett vad det landar i! ❤ Det gjorde mamma också, för hon fick i princip ta hand om sig själv och sin lillebror, och fick stryk om besticken inte låg perfekt i lådan… gaah, föräldrar. Aldrig ska det vara enkelt 🙂

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s