Envishet i stegtävlingens tecken

Herr Lugn hävdar att jag är en tävlingsmänniska av rang, och såhär en vecka in i februari kan jag förstå vad han menar. Måndag den 1e februari började nämligen en månads stegtävling på mitt jobb. En kollega har byggt en ny modul i vårt tidrapporteringssystem där tanken är att vi ska registrera våra steg varje dag. Vi kan även registrera andra aktiviteter som styrketräning, löpning, cykling, simning, mm. som också omvandlas till steg.

Tisdag morgon – BAM! så drog folk till med 18 000 steg och satte ribban för resten av veckan (månaden?). Och inte de personer som jag hade förväntat mig, dvs. de som gillar att prata om sin träning, tävlingar, cykelpendling, mm. Nej, snarare de som verkar i det tysta, som jag (?).

Jag tror oftast att jag är i ganska dålig form. Jag har aldrig varit sportig eller hållit på med någon populär aktivitet – när jag var yngre var scouterna och hästarna det jag pysslade mest med. Hatade skolgympan, var sämst i klassen i löparspåret (jag och min gympalärare i högstadiet hatade varandra ungefär lika mycket), bollrädd, fullt simkunnig men inte bekväm i vatten, osv. Så har det fortsatt eftersom jag föredrar hundpromenader i skogen, även om jag numera har lärt mig att springa långt och har samlat på mig ett antal lopp och till och med en halvmara.

Ibland har jag fortfarande svårt att förstå att vi faktiskt bor här ❤

Men nu? Gravidvecka 21 och jag har mest legat och ojat mig på soffan i flera månader. Det eller så har jag kräkts/nästan-kräkts i backarna med en gnyende hund i koppel. Jycke Lugn tycker inte om när matte beter sig konstigare än vanligt… Så även om jag har mått oförskämt bra de senaste två veckorna så trodde jag inte att jag hade en chans i helvetet mot hurtigbullarna på jobbet. Men skam den som ger sig, envis som en åsna, osv? Med 132 949 steg + totalt 90 minuter styrketräning efter första veckan så leder jag med över 20 000 steg. Say whaaa..?!

Nog för att jag har tagit i för vi har gått och gått och gått och gått… men Herr Lugn har ändå gått mer än mig. Går man tre hundpromenader per dag så är det i det närmaste svårt att hålla sig under 10 000 steg per dag, men för att komma upp i 15-20 000 så har vi varit tvungna att satsa. Trots att 20 000 steg bara motsvarar 14 km enligt min Fitbit. Det är ju inte direkt långt så man tappar andan, speciellt inte uppdelat på 3-4 promenader.

Lunchpromenad i det vita fluffet, något vi borde ha pysslat med varje dag det senaste halvåret. Bättre sent än aldrig!

Men det är klart att det tar tid, speciellt såhär års när det är snö överallt och -7 grader ute. Ta med en hund eller två som ska kissa, bajsa och nosa så är vi ändå uppe i 3-3.5 timmar. Det skulle det aldrig ta en sommardag med minimal klädsel och barmark, men nu är det verkligen vinter på riktigt. I tisdags hade vägföreningen inte hunnit ploga överallt så då var det lite extra tungt.

Men ärligt talat, har vi något bättre för oss just nu? Vi är extremt stillasittande redan som det är eftersom vi har skrivbordsjobb båda två, och alla Herr Lugns bandyträningar har varit inställda i minst ett halvår redan. Om vi inte promenderar eller skottar snö så ligger vi i soffan, tittar på förlossningsvideos, nätshoppar bebissaker eller spelar brädspel… något som ger träningsvärk i halva kroppen känns trots allt som en bättre sysselsättning. Det är ju tusan att det ska krävas en tävling för att jag skulle komma igång med gravidträningen, men men…

Är det ens acceptabelt att potentiellt ta hem alla fem priserna i en tävling? Eller behöver jag lugna ned mig en smula..? Oavsett om det här håller i sig i en månad eller faktiskt leder till nya mer hälsosamma vanor så är det en stor vinst för mig personligen. Men jag är så inte van vid att vinna… det känns jättekonstigt. Jag är ju den där personen som aldrig följer strömmen och sysslar med ”rätt” fritidsaktiviteter, tycker om ”rätt” kläder, smink, sporter, kändisar, resmål, alkohol, shopping, inredning, bilar, osv. (eller vad det nu är svennebanan tycker är mest intressant i livet). Sjukt märkligt är vad det är. Men ändå spännande att se vad ”väldigt fina priser” innebär.

När det gäller min arbetsgivare så kan man aldrig så noga veta, för innan corona var fina middagar vardagsmat, och konferensresorna till Mallis och Nerja har inte gått av för hackor. Inte det hemlevererade julbordet från Gamla Riksarkivet precis innan jul heller. Eller pensionen och lönen… har jag sagt att jag är ganska nöjd med mitt jobb? 😉 Åtminstone väldigt nöjd med min arbetsgivare, för de faktiska arbetsuppgifterna och vardagen bestäms ju av min kund.

2 reaktioner till “Envishet i stegtävlingens tecken

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s