Ni som äger hus, hur tänker ni när det gäller renoveringar och underhåll? Vi fick ju en vattenskada i köket för ett tag sedan. Det är kylskåpet som är boven i dramat, och en tidigare skada fanns på samma ställe redan när vi köpte huset. Besiktningsmannen ansåg att det var en ytlig skada som inte hade lett till några underliggande skador – dvs. det översta lagret på lamellparketten har lossnat, och lagret under är svart, men någon fuktmätning gjordes aldrig. Delar av köksstommen har tydliga fuktfläckar men det är inget strukturellt fel på dem.
Det verkar som att vår försäkring täcker hela skadan, dvs. att lyfta bort hela köket, lägga om golvet, och ställa tillbaka köket (ja vi har golv under hela köket och lådor på hjul där man numera i vanliga fall bara har död yta med undergolv och socklar). Det försäkringsbolaget betalar för är arbetskostnaden och ett nytt golv av samma sort som vi har (3-stavs lamellparkett i lackad ek). I samband med detta har vi förstås hört oss för om vi kan välja ett annat golv om vi vill, och det får vi såklart givet att vi själva står för mellanskillnaden. Utöver detta tillkommer självrisken som turligt nog är på 3 tkr då vi fick ett supererbjudande (läs löjligt billigt) på villaförsäkring hos IF genom SBAB under det första halvåret. Med pågående utredning av vattenläcka valde vi att förlänga samma försäkring nu när den gamla gick ut. Det är helt enkelt inte värt att spara 1500 kr/år för lägre skadetäckning och mer än tredubblad självrisk som det ser ut just nu.
Saken är den att vi har hittat flera dregelvärdiga golv som vi helst vill ha. Inte helt off the charts utan vi har från början hållt oss till lamellparkett under 1000 kr/kvm (finns det någonting som man inte kan lägga flera hundratusen på om man skulle vilja..?), och efter att byggfirman har gjort sin egen research och räknat på mellanskillnaden så skulle det billigaste av våra drömgolv gå på 540 kr/kvm i mellanskillnad. Fråga mig inte vad de har för supererbjudande på 3-stavs ekparkett, men det måste vara j-vligt billigt med tanke på de ”mellanskillnader” de meddelade oss om.
Efter lite överslagsräkning kommer vi således fram till att det billigaste drömgolvet borde kosta oss 7 344 kr. Eller så låter vi dem byta till i princip samma golv som vi har nu, till ingen extra kostnad alls utöver självrisken. Å ena sidan är svaret självklart, speciellt som jag just har spenderat 98 kr och tittat på Playing with FIRE som nu finns på Vimeo och iTunes. Å andra sidan har vi inte tänkt byta några andra golv i huset, och om det här är enda gången vi byter ett golv så… ja ni fattar. Det jag stör mig mest på är att magkänslan hejar på det dyra golvet. Inte den statusjagande hjärnan som vill ha fina saker, utan magen. Har jag blivit en mes? Eller betyder det att jag verkligen tycker att det skulle vara värt fyra arbetsdagar av mitt liv? Eller rättare sagt fyra dagars kortare frihet?
Vi har ytterligare en läcka i form av en tvättställsblandare i badrummet. En ny är på väg, och istället för att punga ut 2 865 kr för den jag verkligen ville ha (all hail the almighty Tapwell Birillo i mässing), så valde vi en billigare variant i form av Bathlife Rena (också i mässing) för 840 kr. Den övergripande tanken är att när vi måste ersätta något så ska vi ersätta med det vi egentligen vill ha, inom rimliga gränser. Det innebär att vi ”bara” ska byta golvet i köket. Vi ”passar inte på” att byta stommar, luckor, eller något annat ”bara för att” och ”när vi ändå håller på”. Dörren till skafferiskåpet ska få nya gångjärn och endast som en sista utväg kommer vi att byta ut själva skåpet. I badrummet kommer tvättställsblandaren vara i mässing medan bottenventilen (och krokar, lampa, duschblandare, mm.) är silverfärgad. Det rör oss inte i ryggen, för bottenventilen är det inget fel på.
Det jag hela tiden kommer tillbaka till är att man alltid kan göra mer eller mindre. Det är svårt att hitta sitt lagom! Fru EB kickar ass med att göra det bästa av det de har, medan jag dreglar lite över IGMRs tvättstugerenovering. Jag är i någon mån en inredningssnobb som vet vad jag tycker om och det blir oftast jäkligt bra, men kommer jag ångra mig rent ekonomiskt när nyhetens behag i huset har lagt sig? Jag tror inte det. Mitt hem är jätteviktigt för mig, och jag hämtar mycket energi och glädje i att ha det fint omkring mig. Det är faktiskt svårt att säga vilket som är viktigast – att göra fint eller att ha det fint.
Men jag kan ibland skämmas över att jag inte nöjer mig med mindre eller åtminstone har tillräckligt med energi över för att leta på begagnatmarknaden. Samtidigt tröstar jag mig med att vi inte gör som gemene svennebanan som säkert hade rivit ut halva huset det första de gjorde (eller åtminstone passat på att renovera köket), men det hindrar mig inte från att vilja sätta min egen prägel på saker när de ändå behöver bytas… oftast till ett dyrare pris än strikt nödvändigt.
Ibland känner jag mig helt enkelt som en ytlig mes, och önskar att jag hade ännu mera hardcore FI-fokus. Ur den aspekten hjälper det inte att Herr Lugn och jag tycker i princip exakt lika om alla inredningsfrågor, även om det naturligtvis underlättar i alla andra avseenden 😉
Hiss eller diss? Tankar och åsikter? Saker kommer ju fortsätta gå sönder, och förr eller senare så kommer det handla om värmepannor, pumpar eller anslutning till kommunalt avlopp och inte bara ett futtigt golv…
Villa Lugnet 