Löningsdags och framtidstro

avanzian

2400 kr per månad? Heja svennebanan! Fast alla är ju tyvärr inte kunder hos typ Avanza eller Nordnet. Doh. Men de räknar i alla fall med en hälsosam och realistisk avkastning på 8.46%, good for them! För att köpa en bil, resa eller boende. Hmm.

Avanza: Vad sparar du till?

Jag: Frihet! Frihet att inte oroa mig över pengar. Frihet att kunna tackla vattenläckor utan att ligga sömnlös om nätterna. Frihet att kunna vara en närvarande förälder. Frihet att upptäcka vem jag är och vill vara. Frihet att umgås med och kunna skapa värde för människor jag bryr mig om. Frihet att kunna arbeta med det jag vill så mycket eller lite som jag vill. Frihet att vara en bättre människa och leva ett meningsfullt liv.

20191026_1734382844044662642633479.jpg
Frihet att behålla lugnet redan innan vi vet hur allvarligt ovanstående är och försäkringsbolagen (säljarnas resp. vårt) har tjötat sig fram till vem, om någon (eller vi), som ska stå för notan. Besiktningsmannen kommer på fredag och kylen står i skamvrån i vardagsrummet. ”Tidigare vattenläcka som inte bedöms ha lett till bakomliggande skador” my ass…

I måndags ramlade det in 16 tkr i min ISK på Avanza. Pling! Lite senare under samma dag bidrog autogirosparandet med ytterligare 2 tkr. Ka-ching! Sparkontot på Avida är påfyllt till 125 tkr igen, och vi amorterade ytterligare 18 870.33 kr under oktober månad. Det är inte utan att jag känner lite varm och mysig stolthet i magtrakten.

I måndags mumsade således ISKen på 360 205 kr, och totalt bestod min stash av 553 tkr (kontanter och värdepapper). Det är slantar som har växt till dagens höjder från de ca 50 tkr jag hade vid slutet av mina studier för ca 6 år sedan. Jag ser fram emot den där magiska enhörningen som är den första miljonen på börsen! Den sägs ju vara den mest signifikanta tröskeln innan snöbollen verkligen börjar rulla.

unitato
Min nuvarande stash, aka. not quite there yet.

Innan jag och Herr Lugn blev ett par hade jag målet klart för mig – jag skulle vara miljonär på min 30-årsdag. Det var ett högst realistiskt mål då (och bara ett steg på vägen mot min vision om ekonomiskt oberoende eller FIRE), när jag bodde själv i hyreslägenhet och såg framför mig en lukrativ karriär på min förra arbetsplats. Ett liv fyllt med coola events, hårt arbete, inspirerande (men karriärfokuserade) människor, kostymer och kickass attityd.

Fast jag är ju mer av en bullmamma. Eller vill vara. Jag vill kicka ass mer på hemmaplan och i relationer med andra genuina människor än med påhittade produkter, tekniska system, projektplaner och budgetar. Odla grönsaker, leva familjeliv, skapa saker och upplevelser, och inspirera andra att leva sina versioner av meningsfulla liv. Eller? Att vara en någorlunda framgångsrik IT-konsult är fortfarande en viktig del av min identitet, det ska jag inte sticka under stol med. Men den är inte hela min identitet längre.

Corporate bullshit och vidriga uppdragsgivare stod jag ut med i ungefär tre år efter examen som civilingenjör. Under den tiden hann jag braka in i väggen, och sedan dess har allt jag har gjort handlat om att hitta det där bättre livet. Ett liv som jag tycker är värt att leva. Vi har gjort förflyttningen från två singlar i storstan till gift par på landet. Jag har masserat geniknölarna tillräckligt länge nu för att kunna se en annan verklighet, och inte bara i teorin. Hjärnan börjar vänja sig vid tanken på att ta steget från heltidsnormen, och för varje stressymtom som fortsätter knacka på så blir jag mer och mer övertygad om att jag fortfarande behöver förändra en hel del i min vardag.

Det är inte steget i sig som är det läskigaste. Det läskigaste är att våga tro på att livet löser sig oavsett vad som händer. Att det inte kan bli fel i längden så länge man är villig att fortsätta förändras, upptäcka och lära nytt. Jag kanske inte alls trivs som grönsaksodlande deltidsarbetande småbarnsförälder, egenföretagare eller vad det nu kan vara. Oavsett så brukar oron inför en störra förändring kännas tio resor värr(e) än förändringen i sig.

Vi tror så mycket om vad vi vill göra, och misstar ofta inspiration eller plötsligt engagemang för vad vi borde göra med våra liv. När skiten träffar fläkten så är det inte så många av de där ”brinnande intressena” som överlever. Man måste testa för att veta, och hålla fast vid det när det blir jobbigt. Drudging through the drudgery, som The Minimalists kallar det. Det är först då vi vet. Om jag fortfarande är nöjd när jag gräver trädgårdsland med lera upp till knäna och frusen näsa, först då kan jag säga något om det här är vad jag vill eller inte.

Att fortsätta på en inslagen väg som uppenbarligen inte fungerar bara för att man har gett sig den på det vid en tidigare tidpunkt, jamen det är ju bara korkat. Vi får se vad som händer. Som det är så har jag semester i en vecka nu, och mitt allmänt spända tillstånd har tagit tillfället i akt att blomma ut i en förlamande ryggsmärta. Jag har inte nackspärr än, men kan inte röra mig utan att antingen gråta eller kräkas utan starka smärtstillande. I eftermiddag kommer en bekant och ska försöka knäcka tillbaka min kropp till någorlunda funktionsduglighet. När jag kommer tillbaka till jobbet ska jag testa att jobba hemifrån en dag i veckan. Hitta en kiropraktor eller naprapat att gå till regelbundet. Fortsätta träna, meditera, mysa, göra saker jag mår bra av, och umgås med människor som jag tycker om.

Det mest fascinerande just nu är att hjärnan hänger med. Dvs. även om jag har stressont i hela kroppen så är det inte hjärnan som är trasig längre. Den är förändrad och kommer aldrig fungera likadant som den gjorde innan väggen, men symtomen är nu rent fysiska, vilket ändå måste ses som ett gigantiskt kliv i rätt riktning. Att jag är svag är ett faktum. Inte lika svag som jag var när jag knappt orkade gå utanför dörren (eller ens ta mig upp ur sängen), men ändock tillräckligt för att inte klara av det jag vill klara av. Jag har ett stillasittande arbete, och hur mycket jag än har lärt mig om hjärnan och dess funktion så är det uppenbart att det saknas komponenter rent fysiskt. Kompetenshål som behöver fyllas.

ISKen är välmående, men den får inte fortsätta att vara det på bekostnad av min hälsa.

2 reaktioner till “Löningsdags och framtidstro

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s