Jag hittar till och med en artikel där en mans tvåtimmarspromenad till jobbet varje dag kallas för vansinne. Tidningen Chef har tydligen haft en stegtävling där målet var att gå 10 000 steg fyra dagar per vecka, med resultatet att de flesta verkar ha brutit ihop och protesterat hej vilt på ett eller annat sätt, trots att de till och med fick promenera på arbetstid. Åsikterna går isär om huruvida 10 000 steg per dag är en bra siffra, för lite, för mycket, totalt orimligt, eller bara avfärdas som ett PR-trick från 70-talet. Samtidigt vet vi numera att långvarigt stillasittande är livsfarligt, mer eller mindre oberoende av vår övriga rörelse. De koncentrerade ansträngningar som vi gärna kallar ”träning” motverkar inte alla negativa effekter av våra stillasittande vardagsliv. Det kan bara en mer aktiv vardag göra, dvs. den så kallade vardagsmotionen.
Personligen har jag aldrig fått räknas till de tränandes exklusiva klubb någon längre stund. Inte tillräckligt för att ses som en aktiv, hurtig och ”extra bra” människa vid fikabordet i alla fall. Men det har visat sig att det inte är så svårt att få ihop en viss mängd steg per dag, eller det är åtminstone inte en dålig grej för min och familjens livskvalitet. Jag tycker faktiskt att just steg är en ganska bra måttstock för vardagsmotion, åtminstone för vår livsstil och på min fyra år gamla Fitbit. Landar en dag på under 2 000 steg så har jag jobbat (läs: suttit framför datorn) och legat i soffan, undvikit hundpromenader och hushållsarbete, och definitivt inte fått mig någon mer intensiv aktivitet till livs. Jag får det resultat jag förtjänar, och klockan borde egentligen larma rött om att jag antingen är sjuk eller precis har förkortat min livslängd ytterligare.
Om jag däremot följer med på två av tre hundpromenader, pillar lite i trädgården eller skottar snö, lagar mat och plockar undan i hemmet sådär som jag önskar att jag skulle orka göra varje dag, ja då är det inte ett dugg svårt att komma upp i 10 000 steg. Lägg till 1-2 långpromenader med hundarna på helgerna så genererar vårt vanliga liv (så som det borde se ut när vi är friska) minst 70 000 steg på en vecka. Jag har mycket svårt att tänka mig att det antalet kommer minska när vi får barn – åtminstone i längden när hon väl börjar lära sig krypa, gå och springa.
Det som gör mig mer och mer fundersam ju mer jag läser är människors inställning att det är helt omöjligt att röra på sig mer än man gör. Lägger man all sin vakna tid på att åka bil, sitta vid ett skrivbord och sedan sitta framför en skärm hemma innan man sover, dvs. man har effektivt byggt bort alla möjligheter till vardagsmotion ur sitt liv, ja då blir det lätt så. Men tycker man verkligen att det är ett bra, eftersträvansvärt och trevligt sätt att leva sitt liv? Jag gjorde det också, i ganska många år faktiskt. Resultatet i mitt fall blev en svag och underviktig kropp (själva definitionen av ”skinny fat”) med ett envist men väldigt pessimistiskt sinne. När den långvariga stressen och bristen på vettiga rutiner som jag utsatte mig för i princip dygnet runt tog ut sin rätt så kraschade jag helt. Det fanns liksom inget att ta av längre – varken immunförsvar, envishet eller energi.
Jag är fortfarande inte i den fysiska form jag skulle vilja vara för att orka leva som jag vill, men på skalan ”folkhälsa” verkar jag ändå vara något av en mönsterelev, vilket bara säger mig att jag är totalmedioker och att kraven är alldeles för lågt satta. Varför går samhällsutvecklingen mest åt fel håll mest hela tiden? Med all kunskap vi har om hur kroppen fungerar, varför fortsätter vi leva uppe i våra hjärnor precis som att vår fysiska kropp bara är ett tomt skal som inte påverkar våra prestationer i samhället förrän den ger upp helt? Ultraprocessad fejkmat blir billigare och billigare, våra liv blir mer och mer stillasittande, och det visas fler och fler människor på TV som på riktigt tror att de ska dö bara för att deras puls går upp en smula (!). Jag känner en människa som är helt övertygad om att träningsvärk är livsfarligt och ska undvikas till varje pris.
Till stor del så beror de här tankarna på att jag fortfarande är besviken på mig själv. Jag vet ju att jag både kan och vill bättre! Att min Fitbit placerar min kondition i spannet Average precis på gränsen till Good ser jag inte som något positivt – det betyder både att jag bara är ett uns bättre än medelmåttig och att populationen man jämförs med är i läskigt dålig form. Jag vill inte vara medelmåttig med svennebanans mått mätt! Jag vill vara stark, frisk och kapabel! Leva ett långt liv, orka och vilja bygga hus, odla, spela badminton och rida vid 80 års ålder som våra grannar, snarare än fastna framför TVn eller datorn vid pensionsålder och leva en miserabel tillvaro med diverse livsstilssjukdomar tills livet är slut. Jag har sett alldeles för många exempel på det senare och alldeles för få på det första. Antingen talar generna emot mina chanser, eller så har mina släktingar inte tagit hand om sig själva. Eller en kombination.
Hälsa verkar vara lite som pensionssparande. Det är inte svårt att leva hälsosamt men man måste orka börja bry sig och ta reda på fakta, annars ger kroppen upp i förtid. Lite som att börja tänka på pensionen när man har passerat 55 eller uppnått 65 – det är så dags då. Samtidigt så verkar vi älska att komplicera saker. Det måste vara svårt, annars är det inte coolt. Och det måste som vi alla vet vara coolt eller spektakulärt för att vara värt något. Hälsotrenderna avlöser varandra och man måste satsa på en viss typ av träning och gärna prestera på topp i någon typ av tävling för att få positiv uppmärksamhet från omgivningen. Varför har vi så svårt att acceptera och bekräfta varandras viktigaste val? Alltså de små valen i vardagen som betyder att vi rör på oss en gång i timmen, håller blodsockret på en lagom nivå, och inte lever över våra ekonomiska eller fysiska tillgångar?
Kan vi inte komma överens om att vi gör med hälsan som vi gör med sparandet? Läser på, bildar oss en egen stabil uppfattning om verkligheten, och genomför små förändringar i vardagen som i längden kommer leda till att vi lever längre och mår bättre, i takt med att kapitalet växer, så att vi kan utnyttja de där fysiska resurserna som gemene svennebananpensionär bara kan drömma om? Och framför allt hejar på varandra även om fokus ligger på ett aktivt liv snarare än att bli hobbyelitidrottare? Bekräftar varandras goda val och lämnar svennebanans TV-kvällar därhän.
Stegtävlingen är till ända, och med ett dagssnitt på över 20 000 steg fick jag kämpa rejält för benen kändes som bly. Å andra sidan kan jag verkligen inte gnälla på mängden frisk luft och dagsljus som jag har fått mig till livs de senaste veckorna, jämfört med vad jag brukar unna mig i februari. Jag sover som en stock, förutom när Jycke Lugn Jr vaknar mellan fem och halv sju varje morgon, vilket verkar göra Bebis Lugn rätt förbannad (eller exalterad kanske?). Sådan mamma sådan dotter? 😉
Varför har vi någon sorts inbyggd kollektiv aversion mot allt som är enkelt och vanligt? Det fungerar ju! Varför envisas vi med att försöka uppfinna hjulet på nytt, i nyare, dyrare och glossigare förpackning, om och om igen?
Villa Lugnet 