Vi har slagit av på spartakten (eller Hur man losar en halv miljon utan att bli bitter)

Följande inlägg innehåller några svordomar och ett par mer eller mindre morbida referenser. Kanske inte helt politiskt korrekt, passande för känsliga läsare, eller era yngre barn. Livet är som det är och behöver ibland beskrivas därefter – faktum är att det inte hjälper någon att linda in bajsmackorna i bomull. Idag blir det inte bara myspysgulligt, så kom tillbaka en annan dag om det var ett sådant inlägg du hoppades på 🙂

Jag gick helt bananas över ett inlägg hos Frihetsmamman för ett bra tag sedan (jag har visst sugit på den här karamellen ett tag), och fick följande svar:

”Intressant att läsa om hur ni gjort. En sak jag tänker på när jag läser är att det låter som att ni ordnat ett liv som funkar utifrån era nuvarande preferenser och att ni ordnat ett liv som gör er nöjda nu. Kanske kräver det att man inte avskyr sitt jobb för att ”våga” göra så?

Jag inser att vi på pappret skulle kunna göra en massa saker, men samtidigt att vi kommit rätt långt på FIRE-resan som det är nu och att det därför instinktivt känns dumt att utöka kostnaderna rätt rejält även om det skulle innebära ökad trivsel här och nu. För på så vis skulle tiden till FIRE förskjutas avsevärt.”

Det är ju inte utan att jag började fundera på hur vi hamnade där vi är just nu. Vi har definitivt slagit av på spartakten, och förrförra året gick vi till och med minus på grund av vårt husköp och efterföljande bröllop. Naturligtvis skuldsatte vi oss inte för bröllopet, men vi spenderade en hel del sparade pengar, och bolånet maxades när vi köpte huset. Förra året landade sparandegraden på ca 40% och bygglovsansökan för ett stort växthus har lämnats in. Samtidigt känns livet lättare än någonsin, och på det stora hela så mår jag bättre än jag kan minnas att jag har gjort någon gång tidigare. Jag har gått ned i arbetstid och därmed lön, och har jobbat hemma i snart 10 månader. Det hade jag aldrig kunnat eller vågat om jag inte hade hårdsparat i flera år. Lyckligt gift, gravid, två hundar, och lagom fint hus som jag kan se oss spendera resten av livet i. Stabil ekonomi men definitivt inte FIRE.

Jag kom i kontakt med FIRE-konceptet cirkus 2013, främst genom Mr. Money Mustache, och spenderade merparten av ett år med att lusläsa hans och andras liknande bloggar. Jag kom snart i kontakt med andra koncept som minimalism och frivillig enkelhet, och mitt miljöintresse ökade i omfång. Jag gjorde allt för att maxa sparandegraden och kom upp i stabila 50% på CSN. I början av 2015 köpte jag mina första indexfonder efter att ha knarkat MMM, JL Collins, Frugalwoods, Jakob Lund Fisker, Familjen Fri, Rika Tillsammans, et al., och våndats över valet av fonder och KF vs. ISK. Under samma period rensade jag hej vilt bland mina ägodelar – jag vände och vred på varenda vana, pryl, tanke och känsla på samma sätt som jag vände och vred på varje krona. Sommaren 2015 flyttade jag in i min första ”riktiga” lägenhet efter att ha bott i korridor i ca 6 år (eget badrum men delade kök med 10+ andra). I oktober 2015 började jag på mitt första heltidsjobb (ingångslön 32 tkr), och sparandet ökade markant i storlek. Jag höll på att bli ekonomiskt oberoende, snabbt!

Jag slängde mig in i konsultbranschen med liv och lust på ett sånt där coolt, unikt och ungt företag där allting går snabbt och det flyger förbi pengar snabbare än man hinner fånga dem. Satan vad roligt det var! Jag var skoltrött så in i helvete, men det hade jag såklart inte vågat erkänna, och helt plötsligt fick jag göra massa saker som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva eller ansvara för. Cool ingångslön, stort ansvar, stor frihet, raketfart i den personliga utvecklingen. I september 2016 blev jag tillförordnad mellanchef hos kund, samtidigt som jag var ensam utvecklare av och teknisk support för ett affärssystem med 350 användare. Vill någon säga urusel avdelningschef så varsågod, för det var han verkligen.

Samtidigt hittades pappa (som jag inte hade sett röken av på 10 år) död i sin lägenhet av hyresvärden och polisen, och lämnade mig som enda och närmaste anhörig. Skitkonstig situation på ren svenska, både juridiskt och känslomässigt. Vilken liten väl dold förhoppning jag nu fortfarande hade om att min biologiska pappa någon gång skulle vilja lära känna mig försvann i det ögonblick polisen slog sig ned vid mitt köksbord. Jävla karl. Det är tur att man inte kan ärva skulder, om vi säger så, among other things.

Hos min arbetsgivare drog jag i flera asroliga projekt och kände mig samtidigt helt on top of the frigging world på det professionella planet. Lönen arbetades snabbt upp till 44 tkr, och i januari 2017 blev jag dessutom projektledare för ett litet projekt hos kund tillsammans med en konsultkollega som var helt grön på området. Tisdagen den 21 februari 2017 sade det BOINK! när kroppen dök in i väggen och vände upp och ned på livet. Till det bättre, skulle det visa sig. Men innan dess hann min dåvarande pojkvän lämna mig när jag mådde som allra sämst och aktivt funderade på om livet verkligen var värt att leva om det skulle fortsätta vara såhär. Avgrundsångest, svårt att andas, ont överallt och en hjärna seg som sirap är inte att leka med. Vårdsvängen är inte heller att leka med – att man behöver vara frisk för att orka vara sjuk stämmer verkligen. Att jag kan skriva det här som om jag pratar om någon annan säger en hel del om hur många olika människor jag har behövt berätta mitt livs historia för under min rehabilitering.

Sommaren 2017 återupptog jag och den blivande Herr Lugn kontakten och lekte med valp (Jycke Lugn), drack kaffe och pusslade tills ögonen blödde. Mot slutet av augusti blev vi ett par efter att ha känt varandra i åtta år, och på den vägen är det. Strax innan jul 2017 flyttade vi in i vår första gemensamma lägenhet. Vi hade tittat bara på skoj och hittat en tvåa med trädgård. Valet var inte svårt, och här börjar ett visst mönster skönjas – vi börjar spendera pengar för att må så bra som möjligt. Samtidigt fajtades jag järnet med vården och min arbetsgivare för att bli sjukskriven på heltid. Det gick verkligen sådär, mest på grund av att min vårdcentral i princip aldrig hade några läkartider, och min läkare vägrade att boka tider för återbesök när jag var där. Cue jidder med arbetsgivare och Försäkringskassan – precis vad jag behövde just då (inte).

Samtidigt hade jag och Herr Lugn tagit ett stabilt grepp om vår ekonomi, och jag kunde med lätthet vara hemma trots tjafset om sjukpenningens vara eller icke vara. Hösten 2018 gav jag upp på det coola bolaget med det höga tempot och sade helt sonika upp mig (under hot om uppsägning från deras sida). Det är det läskigaste jag har gjort i mitt liv, speciellt eftersom jag egentligen var långt ifrån frisk och fullt arbetsför, och hade aldrig varit möjligt om jag inte hade sparade slantar på banken. Jag hade inget nytt jobb, men fick tre arbetsbefriade månader som plåster på såren. Nevermind att de fortfarande är skyldiga mig ca 50 tkr i utebliven lön för att de har ”tappat bort” avtal om förstadagsintyg. Ibland måste man bara inse att kampen tar mer energi än det är värt, även när det gäller sådana summor.

Jag skrev pliktskyldigt in mig på Arbetsförmedlingen och lade upp en profil hos dem. Markerade på LinkedIn att jag sökte jobb, och fick sedan träffa en handläggare på Arbetsförmedlingen. Jag hasplade ur mig ord som ”civilingenjör i datateknik” och ”IT-konsult”, han gjorde en sökning i Platsbanken, och konstaterade sedan torrt att jag skulle klara mig alldeles utmärkt på egen hand. Några månader senare fick jag ett brev hem med erbjudande om en utbildning till busschaufför med garanterat jobb efter examen, men då hade jag redan valt ett av de fyra företag som jag varit på intervju hos.

I november 2018 började jag hos min nuvarande arbetsgivare, med fast lön på 44 tkr de första tre månaderna, följt av 38 tkr i fast lön (oavsett om jag har uppdrag eller inte), plus 10% av det jag debiterar kund varje månad. Jag har aldrig varit så ärlig under en jobbintervju förut, och jag har heller aldrig blivit så väl mottagen. Företaget är litet, familjärt och mänskligt. 19 anställda, grundat av ett gäng människor som ville skapa det företag som de själva ville jobba på, och det märks tydligt. När jag började var jag en av tre kvinnor, och 10-30 år yngre än resten, men det gör mig ingenting. Alla är trevliga, reglerna är få, friheten stor, perksen många, tjänstepensionen bäst, och efter några månaders kämpande med utbildning och hos den konstigaste kunden jag har upplevt hittills, så lyckades jag få uppdraget som jag har nu. Största skillnaden mot min tidigare arbetsgivare? Jag fick själv välja uppdrag, även om vi brände några broar i processen medan vi väntade på att nuvarande uppdragsgivare skulle bestämma sig.

Här upprepar sig mönstret med att spendera pengar för att må bättre. Ingen av oss trivdes särskilt bra i en liten lägenhet nära stan, och vi hade en handfull grannar i bostadsrättsföreningen som dessutom var både elaka och hotfulla – mot oss och andra. Det blev inte bättre för att Herr Lugn just då var ordförande i bostadsrättsföreningen, och att vi är driftiga människor som gillar att förbättra saker… I januari 2019 köpte vi huset som vi nu bor i, och ett par månader senare sålde vi lägenheten. En brakförlust kan man kalla det (240 tkr plus mäklararvode), men det spelade ingen roll för vi hade uppnått drömmen om att bo på landet.

Efter en hemsk höst 2019 där min rygg flippade ur totalt så gick jag ned i tid till 80% i januari 2020, och där är jag kvar idag. Jag har inte fått någon regelrätt löneförhöjning, men fick istället behålla 90% av den fasta lönen trots att jag jobbar 80%, och debiteringen från kund har också gått upp en liten bit eftersom jag nu har varit där ett tag och visat vad jag går för.

Summa summarum så har jag personligen ”losat” flera hundratusen på utebliven sjukpenning och oresonliga arbets-/uppdragsgivare, och vi gemensamt genom att sälja en lägenhet till underpris för att komma bort ifrån vad som blev ett väldigt otrevligt och hotfullt bostadsområde på grund av ungefär fyra personer. Vi hade såklart varit längre fram på sparanderesan med en halvmiljon till på banken, och jag hade uppnått mitt mål om miljonen innan 30, men vad ska man göra? Jag är inte bitter, utan varje sådan situation har endast fört med sig en känsla av djup lättnad – en lättnad som man förmodligen bara kan njuta av till fullo om man har ett rejält sparkapital? Det viktigaste är att livet fungerar så bra som möjligt, utan att det ekonomiska skeppet sjunker 🙂

Jag brukade tro att FIRE-målet var viktigare än allting annat, men faktum är att livet fortfarande händer här och nu. Genom att slå av på spartakten och göra några av de saker som vi verkligen vill göra massa år tidigare än vi trodde var möjligt så tror jag att vi kan få det bästa av båda världar – ett bra liv här och nu och framtida frihet, med en stor dos trygghet på vägen. Nyckeln är att hitta sina prioriteringar och inte tappa den bollen. Ingen kan göra precis allting, men med tydliga prioriteringar och ett visst mått av kompromisslöshet så går det att göra det viktigaste.

Jag kan egentligen inte rekommendera någon att skaffa sitt drömliv för lånade pengar, men med en solid plan för hur de lånen ska hanteras och så småningom slaktas så ser jag egentligen inga problem med det i dagens ränteläge, annat än rent psykologiska, givet att man faktiskt har en plan som går att genomföra eller ta sig ur även om något av det värsta skulle hända (arbetslöshet, sjukdom, olyckor, separation, osv.).

Vem kan vara bitter över en halv miljon med alla lärdomar och erfarenheter vi har i bagaget, och med det liv vi lever nu? Vi landar alltid på fötterna, och har kanske mer än något annat tränat på att praktisera den där friheten som så många drömmer om? Träning ger färdighet, som mamma brukar säga 🙂

11 reaktioner till “Vi har slagit av på spartakten (eller Hur man losar en halv miljon utan att bli bitter)

  1. Min tanke när när jag läser ditt inlägg är ju ändå att du/ni har gjort kloka avvägningar i era livsval. Sparsamhet är en sak, men om det kostar i hälsa är det inte särskilt klokt ändå. En 40% sparandegrad är ju dessutom superbra och mer än, tja, 95% av av svenska hushållen? FIRE tänker egentligen handlar väldigt mycket om att hitta sina värderingar, och få till ett liv som blir hållbart ekonomiskt men kanske framförallt måendemässigt. Och det har du ju onekligen kvitto på att ni har lyckats med, gott så!

    Gillad av 2 personer

    1. Visst är det så, och jag håller med om att det är precis just det som är kärnan i FIRE. Men det tar tid att komma till den insikten och framför allt att våga agera – att lägga pengar på hög är så mycket enklare!

      Gillad av 1 person

  2. Underbart inlägg som jag hoppas många läser. Känner igen mig i mycket.

    Tycker ni gör helt rätt. Man måste hitta balansen mellan nu och det tänkta sedan. Man måste välja sina strider.

    Tack för fin läsning och gött att du och ni landat så rätt 🙂

    Gillad av 1 person

  3. Härligt inlägg och mycket även jag känner igen mig i. Vi har en något lägre spartakt än vi kunnat ha, eftersom jag jobbar deltid, men det är det värt för jag får umgås med mina barn och ha tid för andra saker i livet.

    /Cosmonomics.se

    Gillad av 1 person

    1. Skönt att höra att du är nöjd med ditt val! Tycker du att det är svårt att gå emot heltidsnormen? Jag har själv inte blivit ifrågasatt än, trots att jag jobbar i den perfekta branschen för potentiellt dygnet-runt-jobb, men det vanligaste argumentet mot deltid som jag har sett är att ”det accepteras inte i just min bransch”.

      Gillad av 1 person

      1. I mitt jobb som läkare på vårdcentral är det fullt acceptabelt att jobba deltid, det gör majoriteten av läkarna där, åtminstone från ST och högre upp. Men jag tror inte att jag hade jobbat heltid oavsett var. Har alldeles för stor insikt i hur jag vill leva och jobba för att gå med på ett ”så är det bara”-resonemang (men det är klart att det är lättare att säga om man inte faktiskt är i situationen…).

        /Cosmonomics.se

        Gilla

  4. Du är så klok. Jag önskar att jag hade varit lika klok i din ålder. Ni gör kloka val.

    En av mina käpphästar är att pengar är ett medel och inte ett mål. Och långt innan man börjar sikta på FIRE ska man skaffa sig en rejäl ekonomisk krockkudde. Och den måste man våga använda den när det behövs. Precis som du har gjort.

    Gillad av 1 person

  5. Hehe, kul att min kommentar ledde till ett så långt inlägg. Till mitt försvar så har även vi ökat våra kostnader en del de senaste åren. Vi köpte ett radhus istället för en tvåa tex och jag kan i mina Excelblad se att jag sparade mer eller lika mycket i reala tal när jag tjänade 15-20% sämre. Så frågan för mig har snarare varit HUR stor livsstilsinflation som är vettig och landat i att jag värderar Fire högre än maximerad belåningsgrad (dvs drömboendet) och alla livets möjliga bekvämligheter. Men hade jag trivts på jobbet hade jag kanske sparat mindre och bott lyxigare, jag vet faktiskt inte. Med det sagt så bor vi inte i tält och äter från containrar, utan har ett rätt vanligt medelklassliv dock som om vi tjänade 25-30 k mindre än vi gör.

    Gillad av 1 person

    1. Haha, inte första gången jag skriver alldeles för långa kommentarer på dina inlägg, och du behöver absolut inte försvara dig! Om man inte vill fortsätta leva livet på studentbudget så är det ju det som är den stora frågan – vad är en rimlig livsstilsinflation? Vad är prioriterat och vad väljer vi bort? Som exempel så köpte vi hus för ungefär hälften av vad banken tyckte att vi hade råd med, och jag tror inte att vi hade fått mer drömboende för det dubbla… inte som var kompatibelt med pendling till jobben i stan i alla fall. Då hade vi ju inte haft något över till allt annat som vi vill göra heller. I slutändan så hamnar vi på ungefär samma nivå i faktiska pengar – ca 25-30 tkr mindre än vi skulle kunna.

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s