Man blir de man umgås med

Detta gäller inte bara fysiska personer i ens närhet, utan även de tankar och känslor man lever med. Det man läser, tänker på och pratar om. Det man väljer att fokusera på är det som får störst plats och därmed det som huvudsakligen styr hur man mår och upplever tillvaron.

Eftersom jag är en person som går all in oavsett vad jag gör så har det här blivit ett väldigt tydligt fenomen i mitt liv. När jag läser mycket om odling så lever, andas och drömmer jag jord, fröer, växtkraft, självhushållning och trädgårdsdesign. På min förra arbetsplats fanns massor av stöd och inspiration att få inom personlig och professionell utveckling, med resultatet att jag på väldigt kort tid i princip omskapade stora delar av den person jag trodde att jag var dömd att vara för resten av mitt liv, och utvecklades i rasande takt.

Just den delen var förmodligen en stor anledning till att jag ändå höll så länge som jag gjorde – när man känner att livet har mening och att man kan påverka sin situation så finns det ingen hejd på energin och livslusten! På samma sätt så är det lätt att skapa sig ett liv på frugal autopilot med allt vad det innebär när man har skapat sig en filterbubbla av likatänkande medmänniskor med liknande mål.

Det här gäller naturligtvis mer negativa aspekter av livet också. När grannarna attackerar som om ens odlingsprojekt hotar deras hela existens och i samma veva negerar hela mitt och mina vänners existensberättigande, då är det svårt att tänka på något annat. Världen blir svart, ledsen och ångestfylld. Hur fan kan människor bete sig så? När jag umgås med gnälliga människor så blir jag gnällig och intalar mig själv att livet kanske inte är så fantastiskt trots allt.

I call bullshit – livet är vad man gör det till!

Om det är något som fastnat efter 2-3 genomläsningar av Tribal Leadership så är det att sättet människor uttrycker sig på säger en hel del om deras tillvaro, attityd och livsbetingelser. Språket är det som tydligast uttrycker det vi lever, känner och tänker. Inte bara som en reaktion på omständigheterna (även om riktigt reaktiva människor tyvärr begränsar sig till den nivån), utan också i den mån att vi kan påverka vad vi lever, känner och tänker genom att ändra vårt språkbruk. Vi kan indirekt påverka våra omständigheter genom språket.

På sistone har jag lagt mig till med en ganska negativ syn på mitt arbete. Eftersom jag mest läser bloggar som skrivs av FIRE-anhängare så får jag naturligtvis skylla mig själv. Resan mot frihet är en omtumlande en där jag hela tiden genomgår nya faser, vilket påverkar genom vilka ögon jag tolkar det jag läser. Mitt byte av arbetsplats innebär också att jag inte längre är omringad av unga, ambitiösa och energiska karriärister som tror att allting är möjligt, utan snarare av mer luttrade medelålders småbarnsföräldrar som för länge sedan har skakat av sig gårdagens rosenskimmer. Båda har sina tydliga för- och nackdelar.

Att se lönearbete som ett nödvändigt ont som måste uthärdas tills den dagen man kan checka ut har jag nu börjat se som totalt kontraproduktivt. Det blir en kortare version av svennebanans attityd att livet ska levas först när man går i pension. Det synsättet hindrar min utveckling och sänker min ambitionsnivå något enormt. Jag mår inte bra när jag inte levererar på det sätt som jag vet att jag skulle kunna. Livet fylls av mening när man ger det mening, och jag tror att en stor del av min mening kommer från att alltid göra mitt bästa, oavsett vad jag tar mig för. Det man intresserar sig för blir intressant, och ju mer man lär sig om något desto mer intressant blir det.

Jag har trots allt positionerat mig perfekt för en snabb och intressant resa mot FIRE. (Ha, positionerat låter så jäkla uttänkt… jag jävlades med mig själv i sex år för att jag var stämplad som duktig plugghäst, och dataingenjör visste jag inte vad det var så det blev jag naturligtvis nyfiken på). Jag tycker att människor är fascinerande, och tekniken också. Samspelet dem emellan ska vi inte ens prata om för då kommer vi sitta här hela dagen. Nej, jag vill inte sitta på kontor 8h/dag i 40 år, men just nu är det dags att hitta tillbaka till motivationen och fokusera på de delar som jag faktiskt tycker om.

På gott och ont så tycker jag om att vara duktig och ha tydliga ramar för vad bra betyder. Det hjälper att människor runt omkring mig tycker att det jag gör är bra, men det allra viktigaste är att jag själv är nöjd med min insats. Mitt verkliga kall ligger i riktningen coach, mentor och stöttande medmänniska, och de kvaliteterna går verkligen att utveckla inom mitt yrke om man vill!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s