Nyopererad

Sisådär fyra månader efter förlossningen var det dags för nästa uppsättning stygn i underlivet, denna gång under komplett narkos. I måndags strax efter lunch fick jag knapra piller, byta om till såna där tjusiga långa sjukhusstrumpor som vägrar stanna uppe, skoskydd, blå mössa, vit klänning med öppning bak och en smurfblå pappersrock i storlek XL. Sexigt! Man känner sig inte så stor på jorden när man blir fastspänd i en paddad gynstol i den utstyrseln, men personalen var i alla fall jättetrevlig, lokalerna hyperfräscha och fikat gott.

Hela fyra personer preppade i operationssalen och svarade på alla mina frågor. Jag som informationsjunkie uppskattade att de inte försökte gömma skärmen med alla mina värden, och att de ställde kontrollfrågor och talade om vad de skulle göra härnäst och hur det skulle kännas. Mysigast var det uppblåsbara täcket med varmluft. Som på spa! som någon av dem sa. Och visst, om det inte hade varit för att läkaren snart skulle sätta en skalpell i min mellangård så hade det nog känts så 😉

Nu kan jag knappt gå igen (och får knappt gå eller lyfta på två veckor), men jag har åtminstone varit någorlunda smärtfri i 3-4 veckor sedan början av juli (läs: jag har kunnat sitta, gå, kissa, bajsa och duscha men inte så mycket mer. Jag hann till och med bada badkar två gånger!).

Nu hoppas jag bara att de verkligen har hittat allt som behöver lagas och att det äntligen kommer läka som det ska. På förlossningen var de minst tre stycken som tittade medan barnmorskan sydde, och efter det har jag träffat ytterligare två barnmorskor och uppåt sju olika läkare. Såklart aldrig samma person mer än en gång. På det femte besöket var det äntligen någon som yttrade orden komplicerat och felaktig läkning istället för att upprepa mantrat ”det kommer läka fint”. Den sista överläkaren jag träffade verkade chockad över att ingen hade hittat fistelgången tidigare, och läkaren som opererade konstaterade torrt att det aldrig skulle ha läkt av sig självt. Jag tror att hon muttrade något om infekterat också, men jag var pretty out of it så jag kan ha hört fel.

Jag var inte alls beredd på över fyra månaders mer eller mindre konstant smärta, och är mer än tacksam över att jag och Herr Lugn är hemma tillsammans. Ett år går ju skitfort om det ska kantas av diverse förlossningsrelaterade hälsoproblem! Kanske ska jag vara tacksam om jag överhuvudtaget kan sitta normalt på en kontorsstol när jag kommer tillbaka till jobbet? Är det såhär nyblivna mammor har det, plus att de flesta är hemma själva med huvudansvar för bebis och har en partner som inte har en chans att riktigt förstå vad de går igenom för att de inte är där hela dagarna? Fy fan säger jag bara.

Kan vi börja skilja på vad som är vanligt förekommande och vad som är normalt i förlossningssammanhang snart? En skada är en skada, och livsbegränsande symtom och sjukdomar är just det, oavsett om de har uppstått i samband med en förlossning eller ej. Att kalla allt normalt är precis som att säga att ”graviditet är ingen sjukdom” till någon vars graviditet gör dem sjuka, och sen lämna det där. Är det inte dags att vi tar tag i att lösa alla dessa ”vanligt förekommande problem” istället för att kalla dem normala just för att de är så vanliga? Ju mer jag läser och ju mer uppenbara kunskapsluckorna och fördomarna inom vården och i samhället blir, desto argare blir jag.

End of rant. Egentligen ville jag bara sticka in huvudet här och ge er en liten statusuppdatering 🙂 Vi är trots allt vid gott mod och jag försöker att ta det som det kommer och inte oroa mig allt för mycket för framtiden. Fokusera på det jag kan kontrollera, för något annat går ju inte. Stundtals är det dock väldigt lätt att fastna i ”tänk om..?” när kroppen inte fungerar som den ska.

Bröstmjölksdonationen slutade på 10.8 liter, vilket gjorde att 2700 riksdaler trillade in på kontot. Jag gjorde det absolut inte för pengarna, men det var ändå en trevlig bonus efter alla timmar av hårt arbete. En mycket för tidigt född bebis kan sondmatas med så lite som 1 ml per måltid, så då räcker ju tio liter ganska långt, vilket känns bra.

Bebis Lugn firade sin fyramånadersdag med att klia sin första tand på allt hon kom åt. Inte konstigt att det gnags och dreglas till höger och vänster! Sophie la Girafe står i kylen, och en beställning på hemmasydda dregglisar har lämnats till farmor som än så länge har levererat ett mindre berg kläder i storlek 44-62. Själv stickar jag vidare på en ulloverall modell tunnare, och efter det står en balaclava, tröja och kofta på tur.

Ny invånare i kylskåpet

Listan med saker som ska fixas med elen blir kortare och kortare, och för första gången på länge har vi tre fungerande lyktstolpar i trädgården. För en månad sedan byttes även värmepumpen, och vi njuter i fulla drag av den jämna värmen och minskande elräkningen. Den gamla pumpen la av på julafton 2020, och sen dess har vi kört på elpatroner, kamin eller ingen tillskottsvärme.

Blivande snickerboa är slangad och nästan färdigisolerad. Igår köpte vi panel, och imorgon kommer svärmor och hjälper Herr Lugn att sätta upp den. Sen ska elen dras färdigt, och vi letar med ljus och lykta efter en vettig hyvelbänk för här ska snickras! Det känns helt sjukt att jag varken kan eller får hjälpa till att bygga, men eftersom jag typ inte ens tar mig ned i eller upp ur en fåtölj själv med bebis i famnen så får jag nöja mig med att sticka, mata bebis med tuggisar och typ ropa på hjälp varje gång hon inte är nöjd med att sitta stilla och sjunga, leka, mysa eller äta. Kanske får jag kratta lite löv innan vintern kommer?

6 reaktioner till “Nyopererad

  1. Bra att du fick den vård du behövde! Är så tacksam att jag inte fick några allvarligare skador, man blir mörkrädd när man läser om andras historier och hur vården inte tar skadorna på allvar. Att då dessutom vara ensamstående eller ensam ha ansvaret för det nya livet under större delen av dygnet måste vara för djäkligt.

    Sophie finns hos oss med, men i annat format! Sonen har väl inte riktigt fattat tjusningen med henne utan föredrar att bita på sin far alt. allt i pappersform (några tjocka bebisböker i kartong har fått offrats 🥲)

    Du får nog räkna med att skotta snö snarare än att kratta löv 😉

    Gilla

    1. Eller hur! Vågar knappt läsa ingående på Instagram längre men sugs ned i hålet om förlossningsvården ändå. Så tacksam att vi fick den vård vi fick, men samtidigt sjukt att man ska behöva känna sig lättad över att ha fått plats på vårt andrahandsval och att åtminstone undersköterskan var på plats under hela förlossningen.

      Pappa är poppis att gnaga på här också! 🙂

      Lite löv har jag krattat, men Herr Lugn fick plocka upp högarna 😉

      Gilla

  2. Fy fan säger jag bara! Jag är så arg att jag kan explodera och jag kan knappt börja tänka på svensk förlossningsvård får då jag jag inte tänka på det. Min erfarenhet efter första barnet var att sekunden efter att han var ute var det ingen som var det minsta intresserad av hur jag mådde, det vara bara bebisen som betydde något. Att jag hade fått grad tre-bristningar och hade ont i upp till ett år efter hade visst ingen relevans. Och eftersom ingen någonsin pratar om det tänkte jag att det var normalt. När jag fyra år senare inför andra barnet undersöktes för att jag krävt att få bli snittad uttryckte alla förvåning över bristen på efterkontroll. Och mycket riktigt var inte allt som det skulle där nere. Men allting gott i mitt fall till slut. Jag fick mitt kejsarsnitt och det var en fantastisk upplevelse och efteråt var alla bara intresserade av mig, bebisen hängde mest med. Dessutom visade efterkontrollen att problemet som varit där nere försvunnit av sig självt efter graviditeten.
    Så glad för din skull att fått hjälp så snabbt, även du förstås aldrig borde ha behövt det över huvud taget.

    Gilla

    1. Fy fan vad jobbigt det låter! Skönt att det nu har löst sig även om resan hit låter fruktansvärd! 😦 Jag är så tacksam att det inte är värre än det är, men samtidigt kan jag inte låta bli att undra om det verkligen är okej att behöva gå på läkarbesök efter läkarbesök och få höra att allt ser bra ut innan man äntligen hittar någon som tittar ordentligt och säger som det är? Eller att jag låg ensam i ett undersökningsrum i 45 min i väntan på plats under min första förlossning? Tänk om och sådär… 🙈 Å ena sidan hade vi tur, å andra sidan hade det kunnat vara jag och Bebis Lugn som råkade ut för något precis när ingen var på plats. Kommer jag någonsin få svar på varför jag gick sönder så mycket eller varför min kropp inte vill läka som den ska?

      Att man måste vara frisk för att orka vara sjuk (dvs. slåss för och leta efter rätt vård, och ibland betala ur egen ficka) lärde jag mig när jag brakade in i väggen, men det kräver ju också att man vet på ett ungefär VAD det är som är fel och vad man behöver…

      Jag börjar känna mig tjatig och gnällig, men ju fler jag pratar med desto fler visar sig ha normaliserat och lärt sig leva med symtom som ingen borde behöva leva med. Ex. gå sönder varje gång man går på toa (20 år senare), eller inte kunna planera något i förväg för att just den dagen kanske man har skitont och blöder massor (30 år senare). Skrämmande att höra att ”det är mycket bättre än det har varit” så då söker man inte ens vård i första taget, men ännu värre de som söker men inte får  någon hjälp 😦

      Gilla

  3. Fint att höra av dig men så klart tråkigt att åka på förlossningsskada. Styrkekramar! Och ja, det är nog snön om inte ni sparar lite löv att strö ut för en låtsaskrattning 😉

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s