Rapport från högsätet

Idag fyller Bebis Lugn tre veckor. Grattis älskling! Omtumlande är väl bara förnamnet, men inte så mycket på grund av praktiska göromål med bebis, utan mer känslomässigt. Kanske allra mest för att vi kom hem från BB till ett ”vi behöver prata” från en av våra föräldrar och två brutalt ”trimmade” hundar. Jycke Lugn Jr har bara en ynklig svintostump kvar av pälsen på sin vackra svans. Snacka om överambitiösa hundvakter (mycket milt och diplomatiskt uttryckt, hela storyn kan vi ta en annan gång). Det var kanske inte just hundarna jag skulle sitta på altanen och krama om och gråta över fem dagar efter förlossningen? Jag trodde det var baby blues jag hade att se fram emot…

Varken jag eller Herr Lugn hade den blekaste aning om hur vi skulle hantera skiten, för maken till att göra ingrepp i någon annans liv utan att ens fråga eller säga till först har ingen av oss varit med om förut. Min svärfar är numera utskälld efter noter, de har inte längre nyckel till vårt hus, och det kommer krävas en ganska stor insats från deras sida innan de blir ordentligt insläppta i våra liv igen. Ännu större insats innan de får vara ensamma med våra hundar (för att inte tala om Bebis Lugn!) igen, om någonsin. Så känns det just nu i alla fall.

Fördelen är att vi fort som tusan fick lära oss hur man åker bil med bebis längre än hemfärden från BB, maratonammar och byter blöja någon annanstans än hemma, städar hela huset på en timme, hittar tid till hundvård, osv. Samtidigt fick vi möjlighet att samla andra delar av släkten runt oss vilket känns väldigt bra, trots att planen var att vi i princip skulle hänga i sängen hud mot hud och inte träffa någon alls de första veckorna. Jaja, det går som bekant aldrig enligt plan men löser sig ändå. Satan vad vi är bra på att rodda logistik när det krävs!

Ytterligare en fördel är att jag nu har blivit mamma, och därmed tydligen blir heligt förbannad istället för att bli ledsen, ta all kritik som att det är mig det är fel på, ursäkta andras handlingar och inte våga säga ifrån. Det testade jag redan på BB när vi blev överkörda av en undersköterska som tvingade i Bebis Lugn en kopp ersättning utan att överhuvudtaget försöka inkludera oss eller ta reda på om vi visste hur man skulle göra innan hon själv bara gjorde. Dessutom ville hon inte låta mig amma först (!). Barnmorskan som råkade jobba samtidigt var mer sympatisk som tur var. Kommunikation alltså… det är så lätt att förstöra ett förtroende.

Den första veckan blev mer intensiv än vi hade kunnat föreställa oss, men det berodde som sagt inte bara på bebis. Sedan dess har det varit lugnare. Vi hänger hemma, lär oss hur Bebis Lugn fungerar, äter ur frysen och sover när hon sover. Hon hänger på oss ca 15-20h per dygn, sover mer sammanhängande än beräknat (1.5-3h i stöten, tack för det!), och vi börjar få okej kläm på amningen. Jag blir mer och mer rörlig efter att ha spenderat vad som känns som en månad i amningshögsätet medan Herr Lugn har sprungit runt och hämtat än det ena än det andra. Igår lyckades vi till och med gå en ca 500 m lång promenad hela familjen. En försiktigt framvaggande mamma med en hund, och en pappa med en hund och en djupt sovande bebis i bärsjal. Det är första gången jag går på vägen sen vi kom hem… Lång väg från februaris stegtävling, men också väldigt stora framsteg på bara tre veckor!

Just nu turas vi om att sitta i högsätet med Bebis Lugn medan den andra springer runt och fixar och langar saker, mat, snacks, dricka, osv. Snart har jag kanske till och med lyckats knåpa ihop ett blogginlägg – för tillfället skrivet med en hand medan Bebis Lugn sover på den andra armen, och Herr Lugn är ute och sätter vindpapp och isolering i blivande snickerboa. De stunder jag har haft två lediga händer har mest gått till tvätt, städ, grönsaksskörd, matfix och lite babystickning.

Jag är evigt tacksam för att vi fyllde frysen med mat, bröd och bullar inför första tiden hemma, och för att jag prioriterade att vila, plocka undan, ställa i ordning och städa de sista veckorna innan förlossningen.  Att komma hem från BB till ett rent hus och färdig mat var hur lyxigt som helst! Bullarna är snart slut, men vi borde ha tillräckligt med soppor och lasagne kvar för att klara en vecka till utan matlagning. Samtidigt är jag hungrig som ett as hela tiden (what else is new? 😉 ), och det kommer nog inte dröja länge innan jag tvingar Herr Lugn att åka och köpa pizza, ovanpå frukost, lunch, middag och mellis… med bara 3.6 kg kvar till min ursprungsvikt så kanske jag kommer behöva alla kalorier jag kan få..?

En reaktion till “Rapport från högsätet

  1. Nej, livet blir aldrig som man tänkt sig…. Men ni verkar ju rådda det riktigt bra och skönt att ni förberett er (städ och mat). Grattis till det nya livet! Med barn i familjen blir det ännu mer av ”inte som vi tänkte”, men jag brukar alltid säga att bara man har en plan så kan man frångå den. Det funkar för det mesta 🙂

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s