Kommer vi bråka om tandkrämstuben?

När man öppet svarar att ”vi ska vara hemma tillsammans i ett år” på frågan om planerad föräldraledighet så öppnar man onekligen upp för en del atypiska reaktioner från omgivningen. Just i det här fallet nästan odelat positiva, dessutom (!).

Mina kollegor har i princip inte sagt någonting, utan bara gillat läget. Några på kundsidan kanske tror att jag tjänar ohemult med pengar och att det således rör sig om något som vilken svennebanan som helst i vår sits skulle kunna bestämma sig för på tre röda, medan mina konsultkollegor verkar något mer imponerade av vår framförhållning. Precis innan planerad semester fick jag ett antal överdådiga kommentarer om vilken bra kollega jag är och vilken fantastisk mamma jag kommer bli. Oklart om det har något med FL att göra, men trevligt oavsett.

Herr Lugns kollegor var något mer skeptiska tills de förstod att ”vara hemma ett år” inte betydde att jag som mamma skulle gå tillbaka till jobbet direkt för att han skulle kunna vara hemma, utan att vi faktiskt ska vara hemma tillsammans. Inte en enda har öppet kritiserat beslutet eller varit onödigt negativ vad jag vet. Någon har uttryckt att de önskar att de hade gjort likadant. På det stora hela gillar de också läget, trots ett ganska tufft läge där de behöver folk.

Barnmorskan sade bara ”bra planerat!”, men i mikropausen innan inbillar jag mig att hon fick tänka ett extra varv för att övertyga sig själv om att hon hade hört rätt.

Herr Lugns bonusmamma är mest av allt avundsjuk, tror jag, samtidigt som hon verkligen unnar oss att kunna göra såhär. Hon tycker helt enkelt att det är en fantastiskt bra idé på alla sätt och önskar att de hade kunnat och/eller velat göra likadant när det begav sig.

Min svärfar är nog den som totalt sett har uttryckt mest oro. Inte över att pengarna kanske ska ta slut, för om något så var det han som övertygade mig om att vi faktiskt hade råd att köpa det här huset och mer därtill, utan det han är mest orolig för är att jag och Herr Lugn ska gå varandra på nerverna.

Jag kommer osökt att tänka på ett par kommentarer i gästboken från vårt bröllop om att det inte är värt att bråka om tandkrämstuben, och att vi aldrig bör gå och lägga oss osams. Den där sista kommer inbyggd i mig för jag avskyr konflikter och vill alltid lösa allt direkt (i den väldigt begränsade mån några meningsskiljaktigheter faktiskt leder till drama, bråk eller öppna konflikter i mitt liv), men jag fnissar fortfarande åt det där med tandkrämen. Vem bråkar om den? Uppenbarligen någon, och vad vet jag, kanske kommer vi också göra det en vacker dag?

Men jag är ytterst tveksam. Har vi inget viktigare att bry oss om än just det så kanske det är sista halmstrået för relationen i alla fall..? Jag har dock funderat en hel del på hur vi ska hantera det här året. Varje gång någon har sett det minsta förvånad ut så har jag lagt till något i stil med ”vi får väl se hur länge vi står ut, vi kanske blir galna på varandra?”. Jag vet ju inte. Vi har aldrig haft bebis förut, och har aldrig inte jobbat under en så lång period. Herr Lugn har knappt varit ledig ens på sina sommarlov på väldigt många år. Däremot har vi numera varit hemma tillsammans i drygt ett och ett halvt år i och med covid, men då har vi ju jobbat samtidigt.

Själv tror jag ju att jag älskar att vara hemma, sköta hus och djur, odla grönsaker, samt umgås med och hjälpa de närmaste, och att jag helst av allt skulle vilja leva självförsörjningslivet på en gård någonstans. Det senaste året har åtminstone delvis bevisat att den teorin stämmer, för jag har aldrig mått bättre eller känt att mitt liv är mitt eget så pass mycket som jag gör just nu. På det sättet har covid varit ett bra påtvingat instegsexperiment, och föräldraledigheten blir ytterligare ett steg där alla jobbåtaganden dessutom kan läggas på hyllan under en längre period.

Jag tvivlar faktiskt inte ett ögonblick på att vi kommer klara hemmavarandet galant. Förmodligen hade läget varit ett annat om vi hade bott kvar på 45 kvadrat närmare stan med otrevliga grannar och covidrestriktioner. Då hade nog jobbet också varit mer av ett helvetespussel det senaste året. Som det är så bygger vi ju livet efter att just vara hemma mer, och här finns både ytan och massor av saker som vi vill göra. Man behöver inte fly hemmet och lägga sig till med externa aktiviteter för att roa sig och komma bort en stund, även om möjligheten såklart finns vid behov.

Jag känner mig inte längre som en dålig människa för att kalendern inte är fullsketen med fritidsaktiviteter, professionell utveckling, nätverkande, kompisträffar, jobbevents, mm. Jag hör och ser att folk fortfarande tycker att man måste lämna hemmet och släpa med sin nyfödda hem till släktingar, gå på café med vänner väldigt ofta under FL, osv., men det är väldigt långt från vår verklighet. Här är det hemmafikat som regerar, och jag tar alla tips om att ”sänka ambitionerna” och ”våga tacka nej och stanna hemma om det inte känns bra” på allvar, för det är ändå det jag vill göra. Njuta av livet och ta hand om oss utan krav på perfektion och latteföräldrarnas godkännande.

Kanske beror det också på att jag numera uppskattar det vardagliga lugnet på ett helt annat sätt? Vi gillar att puttra runt hemma, fixa och dona, laga mat, leka med hundarna, bjuda folk på spontanfika/-middag, osv. Gudarna ska veta att det finns tillräckligt med utvecklingspotential i allt här hemma innan man ens börjar fundera på vad som händer utanför tomtgränsen. I den bästa av världar så skulle vi träna mer med hundarna, laga ännu bättre mat, faktiskt hinna putsa fönster en gång om året, laga x, y och z, umgås mer med grannarna och våra släktingar… allting handlar ju om prioriteringar. Man hinner eller orkar aldrig allt man vill även om man slutar känna sig tvingad av andra, och lättnaden som infinner sig när man faktiskt sätter sig ned och vågar välja och välja bort går inte av för hackor.

Annons