Det får ta tid

Under en stor del av mitt liv har jag levt med en konstant känsla av att allting jag gör måste gå fort. Det spelade ingen roll vad det gällde utan kunde vara vad som helst från att städa, tvätta eller handla, till läxor eller senare arbetsuppgifter. Aldrig vila, aldrig bara acceptera att aktivitet x kommer ta y tidsenheter. Framför allt inte acceptera eller ens vara medveten om att det är okej att ta det lugnt, att pauser är nödvändiga, och att livet inte behöver vara en ständig kamp. Om storhandlingen tog 2h så gnälldes det på det, trots att vi inte hade någon annan tid att passa. Vi var också notoriskt kassa på att estimera hur lång tid saker faktiskt tog, samtidigt som både jag och min mamma var (är?) perfektionister.

Ta ett synbarligen enkelt exempel som att bjuda hem några vänner på middag. Det skulle plockas undan, städas, lagas fancy mat, duschas, stylas hår, uppföras, inte ett dammkorn eller en enda pryl fick vara på fel plats. Allting med en deadline eftersom folk skulle komma klockan x. Kombinera det med en total oförmåga att estimera hur lång tid varje enskild aktivitet tar så förstår ni kanske att det allt som oftast blev katastrof. Visst, maten var alltid god, gästerna tyckte alltid att vi hade det väldigt mysigt och fint, och kanske lyckades vi ha trevligt till slut. Men under ytan kokade det eftersom mamma allt som oftast aldrig hann med sin egen dusch och stressade ihjäl sig över att fördrinkarna (för att inte tala om maten) aldrig var klara exakt när gästerna klev innanför dörren.

Whoa. Jag blir alldeles matt av att bara skriva ovanstående stycke. Varför i helvete? Alltid jaga, men varför? Vad är ens ”fort”? Varför ska det gå fort när priset man obönhörligen måste betala är ständig stress, oro och ångest? Vad spelar det för roll om det tar 2h att månadshandla? Det gör väl inget? Det är ju bara att gilla läget när man väl har effektiviserat processen lagom mycket. Vad är det vi ska ha så jäkla bråttom till hela tiden?

Sen är det perfektionismen. Varför är det så viktigt att ”allting” är ”perfekt”? Det betyder i det här fallet oftast att allting ser perfekt ut, men under ytan är det såklart inte det om man stressar halvt ihjäl sig, oroar sig för vad ”folk” ska tycka, får dåligt samvete över det dammiga golvet, eller inte kan slappna av ändå för man vet att det inte är perfekt ordning inne i linneskåpet där tvätten knökades in fem minuter tidigare. Eller känner sig allmänt äcklig för att man inte hann duscha efter att ha farit runt som en skållad råtta och roddat med allting annat.

Var det såhär det var att vara en ”god värdinna” för inte alls många generationer sedan? Var man tvungen att kunna visa upp välsnutna lydiga barn, perfekt hem, god mat som stod på bordet vid exakt rätt tidpunkt och ett lyckat äktenskap, samtidigt som det inombords rådde ett totalt känslomässigt kaos och man var helt oförmögen att slappna av? Är det såhär människor har förhållit sig till varandra i alla tider? Alltid vara på tå för att passa in, passa upp på, inte bli dömd eller fördriven från gruppen? Gudarna ska veta att arbetslivet är fullt av människor som egentligen är känslomässiga jättebebisar som aldrig har lärt sig att riktigt trivas med andra människor och framför allt inte med sig själva. Är vi alla egentligen jättebebisar som bara slåss om den röda spaden?

Numera försöker jag ha så få tider som möjligt att passa. De senaste 15 månadernas hemmajobb och isolering har verkligen låtit mig prova på hur det är att ha 0-2 tider att passa varje dag. Oftast bara ett enda enkelt möte med teamet innan dagens arbete sätter igång. Det mötet har vi dessutom 10.00 vilket ger stora möjligheter att faktiskt hinna sova tillräckligt, till och med nu i gravidvecka 36+6. Helt fantastiskt.

Jag avskyr gäster som kräver perfektion, eller åtminstone får mig att känna det så. Inte för att jag vill visa upp vårt hem precis hur som helst, för någon sorts allvarlig ”home pride” har jag trots allt eftersom hemmet är så viktigt för oss. Men de flesta gäster kommenterar faktiskt INTE på dammråttorna i hörnen, eller viskar halvhögt att ”såg du att toalettstolen var dammig..?” till varandra. Varför skulle jag vilja umgås med sådana människor? Om jag bjuder hem någon så är det mest för att vi ska ha trevligt och umgås tillsammans, inte som typ gammelfarmor som bara bjöd hem scouttanterna för att kunna visa upp sitt fina och perfekta hem för att bevisa att hon var finare än dem.

De som är mest välkomna hemma hos oss är de man kan ringa med kort varsel och fråga om de vill ha mat eller fika och snacka lite skit, eller bara ta en promenad. Så som jag tänker mig att familj borde vara. De som tar med sig bidrag till maten och sedan hjälper till att laga den. Eller vars besök inte behöver planeras överhuvudtaget för det löser sig liksom oavsett hur bombnedslagig man själv eller huset är.

Många tankar som snurrar i huvudet såhär i sluttampen av graviditeten (imorgon är Bebis Lugn officiellt färdigbakad och redo för världen!). Framför allt är det mycket tankar om min egen uppväxt, varför jag är som jag är, och hur jag vill vara som mamma som leker tafatt i huvudet. Hur ska jag kunna förstå och vidareutveckla mig själv tillräckligt för att åtminstone bli en lite mer balanserad förälder och människa än tidigare generationer? Jag har ju samma hjärnspöken, och ett ego stort som ett höghus som tycker att jag vet bäst. Jag bryr mig om vad andra tycker om mig, och tenderar att falla in i samma mönster av gnäll och fördömanden av andra människor.

Jag vill tro att jag är lite friare i tanken, och de ekonomiska, materiella och känslomässiga förutsättningarna är betydligt bättre, tror jag. Framför allt hoppas jag att jag är så villig att jobba med mig själv och steg för steg förändras till det bättre som jag tror. Lyssna på mig själv och respektera mina egna behov för att på riktigt kunna förhålla mig till andra människor och deras behov, utan att fastna i samma orimliga och världsfrånvända krav som gjorde att jag bara mådde dåligt och till slut gick in i väggen. Jag är också en jättebebis som lär mig nya saker hela tiden, och försöka är trots allt det enda vi kan göra.

Jag hittade guld i boken Recovering from Emotionally Immature Parents: Practical Tools to Establish Boundaries and Reclaim Your Emotional Autonomy av Lindsay C. Gibson igår natt när jag inte kunde sova. Älskar populärvetenskap som inte är neddummad alldeles för mycket utan där man faktiskt kan lära sig saker utan att känna sig totalt dumförklarad. Användbara koncept och djupa analyser utan att behöva doktorera i ämnet för att begripa vad man läser, liksom 😉

När jag hade gått in i väggen så fick jag tvinga mig själv att lära mig att lägga pussel på nytt. Innan hade jag alltid känt mig stressad för att det skulle bli rätt direkt och gå tillräckligt snabbt (vad nu det betydde, men hade jag sällskap så åtminstone snabbare än den andra personen). Prestationen överskuggade allt, precis som tidigare. Undan för undan lärde jag mig att ta det lugnt och njuta av processen. Vara nöjd, här och nu, och strunta i hastigheten. Det var en svår men otroligt nyttig övning för att stänga av det konstanta stresspåslaget både i hjärnan och kroppen. Det får ta tid. Livet handlar inte om att allting ska gå snabbt – det handlar om att kunna vara nöjd, njuta av resan och ha trevligt både med sig själv och andra.

Vad än ”det” är så får det ta tid. Det är de där aktiviteterna som ÄR livet, allihop. Livet försvinner i en dimma av stress, ångest och missade upplevelser om man alltid ska jaga vidare till nästa sak, nästa aktivitet, och ställer orimligt höga och/eller helt världsfrånvända krav på sig själv och andra.

Stanna för i helvete upp, smell the roses! Om en aktivitet inte är värd att lägga tiden den kräver på, jamen då är det ju aktiviteten i sig som inte bör existera. Blir du stressad av en helt vanlig aktivitet som tar rimlig tid och inte borde ge upphov till extrema känslomässiga reaktioner, ja då kanske det snarare är spökena i hjärnan som är problemet? Jag vet egentligen inte vad jag tror eller vill tro om spöken, men just ovälkomna hjärnspöken går att fördriva när man väl har identifierat dem som sådana 🙂

3 reaktioner till “Det får ta tid

  1. Känner igen många av de tankar du har. Jag har alltid försökt effektivisera och förbättra allt sedan jag var barn. Saker kunde alltid bli lite bättre, gå lite fortare. Jag tror det var ett sätt för mig att känna att jag hade kontroll över vad som hände och kunde hända, samt visa för andra att jag var duktig och dög.

    Efter att jag nästan blev utbränd på mitt första riktiga konsultjobb så har jag dock försökt vara lite mer närvarande i nuet. Mindfulness är dock svårt för mig då mina tankar lätt glider iväg och funderar på vad som ska handlas, mejl som ska skrivas, saker som ska beställas osv osv. Mentalt är jag ofta i framtiden och förbereder nästa aktivitet/sak som ska göras. Jag är dock tacksam för att sonen nu tvingar mig att vara mer närvarande i nuet. Jobbmässigt har jag också försökt släppa på kraven och tänka att det är just det – ett jobb.

    Spännade att det är så nära nu innan ni har en till familjemedlem! Hoppas allt kommer gå bra 🙂

    Gilla

  2. Hej och förlåt en utomstående som lägger sig i dina funderingar. Men jag har många vänner som uppvisar liknande beteenden. Ibland är de genuint stressade över den faktiska situationen, kanske att hinna klart innan gästerna kommer eller vad det nu kan vara. Men lika ofta är de stressade över stressen i sig. Det finns något osunt i det. Det blir också en roll att snabbt känna igen sig i, som man kan iklä sig för den är naturligtvis väldigt praktisk att beklaga sig över. Ibland kan det nog göra gott för ens mentala hälsa att fundera på vad man egentligen stressar över. Om inte annat så man kan hålla onödigt och osunt på armlängds avstånd…

    Gilla

  3. Det här var så träffande att jag blir alldeles kall. Precis så som du beskriver håller jag på! Och mår jättedåligt över det. Undrar ofta varför jag alltid känner att jag inte hinner med, varför jag alltid är stressad, uppjagad och ALLTID måste göra sysslor snabbt. Ofta resulterar det i att jag slarvar igenom, inte fullföljer och sitter efteråt dränerad på energi men fortfarande massa saker ogjorda. TACK för ditt inlägg – har läst det flera gånger och tänker föröka bli mer medveten om vad och hur jag gör saker, hur jag använder min tid och varför jag tänker som jag gör.
    En del av mitt beteende är nog för att jag är neurotiskt lagd, har en förmåga att alltid måla upp värsta scenario när något inträffar. En annan del är nog min uppväxt. Jag fick aldrig empati när jag hade oro. Det var alltid irritation och suckar, aldrig tröst och samtal. Det har gjort att jag inte kan lugna ner mig själv när jag jagar upp mig. Min mor är expert på att kommentera saker negativt. Jag kan ha städat hela dagen, fixat i trädgården och utfört massa sysslor. Då kan hon ändå hitta något att anmärka på: ”Ska du inte putsa fönster?”. När jag svarar med att jag har gjort en massa annat kontrar hon med att fnysa och säga att det tar verkligen inte lång tid att putsa fönster. Hon får mig att känna mig lat. Jag har svårt att koppla av, när jag sitter ner får alltid dåligt samvete då och jag undrar hur mycket hon har påverkat mig att känna så.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s