Okynnes-KonMari-ar mitt stuff: kläder

Vad händer om man försöker KonMaria när man redan har rensat i omgångar enligt alla andra metoder sedan 2014? Vi har lite för många projekt igång samtidigt här hemma, så nu har jag tröttnat på den allmänna röran igen. Herr Lugn kallar det vårt eget femtonspel – saker måste förflyttas och göras i en specifik ordning, men det kommer bli bra. När hallgarderoben, Bebis Lugns rum, snickerboa och lillstugan är färdiga. Typ.

Fast ”röra” är verkligen ett relativt begrepp, för numera betyder det bara att vi inte har plockat undan ordentligt på några dagar och skulle behöva dammsuga. Men så har det inte alltid varit. Häng med på min sjuåriga rensningsresa om ni vågar och vill, ett område i taget. Skämskudde på, men gud vad mycket lättare livet är nu!


Kläder. Shit vad jag har skalat löken här. Sedan jag började rensa bland mina kläder 2014 så har min garderob varit på stadigt minskande, för att vara nere på botten och vända någon gång runt 2019. Jag var väldigt nöjd väldigt länge, men de senaste åren har det hänt en hel del. När vi bodde i stan, jag var sjukskriven, och den mest äventyrliga aktiviteten var promenader med Jycke Lugn på asfalterade trottoarer och anlagda löpspår, jamen då var inte kraven så höga. En mycket aktivare livsstil, mer energi, en rejäl viktuppgång (av det hälsosamma slaget), mer aktiv träning, återgång till lönearbete, och inte minst flytten till landet har gjort att flera nya plagg har behövt införskaffas, och ännu fler har rensats ut.

Coronasäkrad Sellpypåse i väntan på hämtning

Den senaste påsen till Sellpy åkte ut för ett halvår sedan, innehållandes mina sista finkläder från coola-konsultbolaget-tiden i storlek 34/XS/Petite. Jag bodde i den där Filippa K-kostymen, Ted Bakerklänningen, skräddade tightsen och diverse MQ-stuff som aldrig mer kommer passa min kropp. Jag kommer fortfarande ihåg de blandade känslorna som uppstod när jag insåg att jag inte längre nådde runt den bredaste delen av min underarm med den andra handens fingrar (visst nämnde jag att det var en hälsosam viktuppgång?). Eller när överarmarna inte längre fick plats i den där kavajen. Nu återstår att se hur långt jag kan ta mig genom graviditeten utan att utöka garderoben ytterligare, för att inte tala om vad min kropp kommer att anta för form efter förlossningen och under Bebis Lugns första år.

Jag har alltså rensat mer eller mindre aktivt i ungefär sju år, men har aldrig använt mig av strikta kapselgarderober. Det känns lite som att svära i minimalist-, enkelhets- och ordningskyrkan – alla tre på en gång. Tjoff. Men faktum är att jag hellre anpassar den totala mängden saker efter mitt helårsbehov och det faktiska förvaringsutrymmet jag kan tänka mig att avvara, för att sedan slippa tänka på eller flytta saker fram och tillbaka. Har jag mer än vad som får plats på ett bra sätt, ja då har jag för mycket.

Än så länge har ovanstående approach räckt för att uppnå lugn och harmoni, men i takt med att vi blir fler i familjen så kommer vi förmodligen behöva flytta runt grejer på ett mer säsongsbetonat sätt. Det enda som hänger där det egentligen inte hör hemma just nu är min brudklänning som ska lämnas in för försäljning så fort pandemin ger med sig, och Herr Lugns bandygrejer och folkdräkter. De sista får vi hoppas att han får användning för igen post-pandemi. Ingen av oss kommer riktigt ihåg när han ens öppnade fiollådan senast, och det är verkligen inte optimalt.

Frustrationen var total en sen kväll i studentkorridoren våren 2015, mitt i vad som kändes som ett hav av kläder som aldrig ville ta slut. Varför hade jag ens alla de här sakerna som jag inte tyckte om att använda?
Någorlunda rensad garderob anno mars 2015. Första gången jag kände mig klar, kanske? Men jag var långt ifrån klar.
Mycket oklart om det här är innan, under eller efter rensning…

Under de här sju åren har jag flyttat tre gånger. I vår första lägenhet hade vi en gemensam byrå och en liten klädkammare, men redan innan det hade jag bantat innehavet till en storlek motsvarande studentkorridor, och i lägenheten efter det använde jag en byrå och en av tre (3) hallgarderober. Av någon anledning så är det otroligt tillfredställande när innehållet passar utrymmet, och framför allt när det finns luft. I vårt nuvarande sovrum delar vi på den inbyggda garderoben med en klädstång, fem små hyllor och två lådor. Ytterkläder och skor bor i hallen (just nu nedpackat, på golvet och på lånad fristående klädstång eftersom själva garderoben fortfarande är ett pågående arbete).

Den största skillnaden mot läget i garderoben innan rensning är att jag numera har en av varje. Ett par vinterhandskar. En vår-/höstmössa. En vintermössa. Ett par vinterkängor. Ett par vår-/höstkängor. En vinterjacka. En ryggsäck. Där det förut fanns flera av varje för att alla var ”fina”, finns det nu bara dubbletter när de fyller olika funktioner, exempelvis i form av värmegrad, eller friluftsliv/hemma/trädgårdsjobb vs. jobb/uppklätt. T-shirts, underkläder och strumpor finns det flera av, men bara tillräckligt för att vi ska slippa tvätta oftare än varannan vecka. När underkläderna är slut så tvättar vi – punkt. Jag äger ingenting som behöver strykas.

Min halva till vänster, Herr Lugns till höger (förutom min enda långklänning). Ärligt talat har han bara sina fin- och konsertkläder här – allt som faktiskt används till vardags bor i lådor bakom den vänstra dörren. Mycket nöjd med millimeterpassningen av skoställen för fin- och dansskor
Mina två hyllor med tröjor och träningskläder. Hela garderoben var orangelackad furufanér innan jag gick loss med antikvit linoljefärg och mässingsbeslag. Tre nya hyllplan i furu står på kö för målning, sen kommer vi ha tre hyllplan var i den här delen.
Den obligatoriska KonMari-bilden på hyfsat organiserad underklädeslåda? Min innehåller även badkläder.

Att förenkla tvätten och banta ned antalet val att göra är det som har gjort störst skillnad i min vardag. Allting har sin plats, allting får plats, och allting som finns används faktiskt. Det som har varit allra svårast var att skiljas från bilden jag hade av den person jag trodde att jag ville vara, och istället komma fram till och acceptera vem jag är. Höga klackar, tjusiga handväskor och fancy kostymer rimmar illa med det liv jag egentligen vill leva. Av någon anledning så var klackarna det allra svåraste att göra mig av med, och det hjälpte inte att jag hade lagt ganska mycket pengar på ganska många par.

Jag jobbade på ett coolt ställe ett stenkast från Stureplan där kläderna var minst lika viktiga som ambitionerna och kompetensen, och jag har själv upplevt den enorma skillnaden en välskräddad kostym kan göra i professionella sammanhang – speciellt som ung tjej i en mansdominerad bransch. Att slänga ut den personen och hennes tillhörigheter var som att ömsa skinn, och det gjorde ganska ont ett tag.

Visst är det spännande hur vi försöker skapa en bild av oss själva med hjälp av våra saker? Vi vill så gärna att kläderna i garderoben, böckerna i hyllan och möblerna i vår bostad ska säga något om oss och våra ambitioner, när det snarare är våra handlingar som borde få tala. Jag shoppade uppenbarligen kläder för att bli en annan person än jag egentligen är, och det var oväntat svårt att släppa taget om den där andra personen.

Resultatet av dagens minirensning? En t-shirt och ett par strumpor har nått vägs ände, jag saknar fortfarande en liten handväska, och jag skulle behöva ett underställ till. Men det är petitesser i sammanhanget för på det stora hela är jag fortfarande väldigt nöjd.

Har du någon gång upplevt att den bild du försöker bygga ihop inte riktigt matchar den person du faktiskt är innerst inne?

4 reaktioner till “Okynnes-KonMari-ar mitt stuff: kläder

  1. O ja! Känner verkligen igen mig i det du skriver. Och jag skulle inte velat vara utan kostymtiden, den finns inympad i mig som en del av mitt liv. En sorts årsring. Men liksom du har jag ömsat skinn och trivs bättre nu än någonsin tidigare. Vilken fin garderob ni har! Man blir ju lite nyfiken på Hr Lugns profession. Han är folkmusikalisk, men gör det inte för sitt uppehälle obviously (då hade han öppnat fiollådan de senaste månaderna). Han har ”konsertkläder” av det slag man har om man antingen bevistar konstmusikscener eller själv spelar professionellt/semi-professionellt. Men återigen – då hade han ju övat dagligen. Och vem klär upp sig i kostym för att gå på typ Berealdhallen? Då drar man mer på sig en skjorta och möjligen en kavaj, man har nog inte dedikerade konsertplagg. Så han måste uppträda i någon form. Får inte ihop det.

    Gilla

    1. Eller hur! Även om jag jobbade häcken av mig och sprang rakt in i väggen så är jag tacksam för de åren och allt jag fick uppleva. Jag hade aldrig varit där jag är idag eller lärt mig så mycket om mig själv såhär tidigt i livet om det inte hade varit för det jobbet.

      Tack! Haha, både jag och Herr Lugn jobbar med programmering, vilket vi är väldigt tacksamma för såhär efter ett år av hemmajobb där alla kulturevents har varit inställda, inkl. Herr Lugns repetitioner och konserter (som ”bara” är en hobby och inget som drar in stålars även om jag och många med mig tycker att ”semi-proffsigt” är en bra beskrivning av symfoniorkestern). Berwaldhallen har bevistats, men då som publik och verkligen inte i kostym 😉

      Gilla

      1. Rätt ska va rätt! Har alltid drömt /nörddröm/ om att få röra mig i den underjordiska kulverten mellan B-hallen och radiohuset. Den förenar två av mina intressen: Klassiskt och hemliga rum. Släng in Karen Kingston där och jag är i himlen.

        Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s