Tid som förälder

Jag har länge drömt om barn och vilken typ av förälder jag vill vara. Mina framtidsvisioner på det området har alltid varit fyllda till bredden med glädje, kärlek, tålamod, lugn och en djup känsla av mening i livet. Jag när inga illusioner om att det ska vara enkelt, eftersom allt meningsfullt i livet är en utmaning. Men jag önskar så att vi blir bra föräldrar – sådana som lever sina liv för familjen med en målmedvetenhet och självklarhet som gör att vardagens små bekymmer inte blir hela livet. Där barnen får ta nästan hur mycket plats som helst.

Den största delen av min dröm består av tid. Jag vill ge mina barn all tid i världen. Ingenting kan vara viktigare än att ge dem tid, och att skapa så bra förutsättningar som möjligt för att kunna ge den tiden. Jag tycker ofta att folk snöar in på vad som är normalt för dem. Vi har lite svårt att se saker från andras perspektiv, att våga utmana våra föreställningar och gå vår egen väg, och antar gärna att alla andra tänker och gör likadant som vi. Alternativt så tycker vi att de borde göra det. Jag med, även om mina tankar kanske är lite mer motvalls än mainstream?

Några så kallade onormala företeelser från mitt eget liv är att jag växte upp med en ensamstående mamma. Hon var arbetslös under en lång period (flera år) när jag var liten, och när hon jobbade natt så pusslade hon ihop scheman med släktingar och vänner som passade mig. Ibland bodde jag över natt hos någon, och listan över människor som hämtade och lämnade mig på dagis och fritids är ganska lång. Det var helt normalt och fungerade jättebra, men alla sådana här ”onormala” företeelser är tydligen något som inte borde vara kompatibelt med hur jag blev – duktig, trevlig, artig, högutbildad, högavlönad, stabil relation med Herr Lugn, osv. Jag förstår inte varför, men folk verkar tycka att det handlar om ren tur att jag inte är typ arbetslös och ensam narkoman? För inte kan det vara skicklighet, en stark, självständig och engagerad mamma, och stabila familje- och vänrelationer som skapat detta ”underbarn”..? Nä, det vet ju alla att ensamstående föräldrars barn (eller någon annan som har vuxit upp utan den perfekta kärnfamiljen) aldrig blir speciellt okej (!).

Jycke Lugn har åkt tunnelbana sedan barnsben, det är helt normalt och därmed kolugnt så länge det inte finns andra hundar som han vill leka med i samma vagn. För egen del var det helt normalt att sova över på dagis, eller hemma hos morfar, mormor, eller diverse familjekompisar.

Det fina med både människor och djur är att de anpassar sig till omständigheterna. Det viktigaste för båda är trygghet, mat, motion, socialt sammanhang och mental stimulans. Ovanför en viss nivå har prylar ingen inverkan på välmående och upplevd lycka, och ett barn är fullt kapabelt att knyta an till flera trygga vuxna som inte är dess biologiska föräldrar. Jag skulle till och med vilja påstå att det kan vara en fördel att uppleva hur flera andra familjer lever, hur deras ”normal” ser ut, och att lära känna flera generationer av vuxna redan som barn. Lära sig att förhålla sig till olika typer av människor och familjekonstellationer.

I en ”vanlig familj” jobbar båda föräldrarna heltid, och barnen är på förskola och fritids så länge de får varje dag. Stressiga morgnar och ett par timmars umgänge varje kväll – då middag, läxläsning, återhämtning och nattning ska hinnas med – verkar vara normen om man håller öronen öppna på jobbet eller i kollektivtrafiken. Sen ska föräldrarna ha ”egentid” i form av träning och separata fritidsaktiviteter, utöver sina heltidsjobb och vidhängande övertid. Barnen ”ska” också ha kostsamma aktiviteter utanför hemmet, oavsett ålder verkar det som. Vardagen snurrar på och rätt vad det är så går någon in i väggen, det bråkas om pengar, hushållssysslor och vem som ska vabba, osv. Det låter som att många verkar helt fokuserade på att göra småbarnsåren så jobbiga som möjligt, och sen blir man förvånad när man sakta men säkert glider ifrån varandra. Min puls går upp bara av att skriva det här stycket!

Är det här bara min bild av svennebanans liv, eller ligger det något i det? Jag vet verkligen inte längre, för spetsar man öronen och ögonen lite till så inser man att fler än man tror jobbar deltid, har flexibla tider på jobbet, har som mål att spendera mycket tid med barnen, osv. Är det ”omöjliga livspusslet” egentligen en norm som fler än man tror faktiskt inte lever efter, men som många ändå gör sitt bästa för att upprätthålla bilden av? Ungefär som den (i min värld) gamla klyschan att det är fint att verka ständigt upptagen eller uppbokad, men med vad är inte så noga? Man ska stressa, man ska jobba heltid, och vågar man påstå att man inte gör det så får man vara beredd på att bli massivt ifrågasatt?

I en del familjer finns det alltid minst en förälder som är hemma med barnen, som hos Sara och Philip Bäckmo (Skillnadens trädgård). Deras ekonomi och livsstil ser ut därefter. På vissa skolor har barnen lediga onsdagar, som åtminstone hemma hos Clara Lidström innebär att de får en mysig heldag tillsammans med gammor, och en välbehövlig paus från måstena mitt i veckan. Två av våra kompisar jobbar 60% var sedan de blev föräldrar, och barnets mormor är barnvakt en hel dag i veckan. Mr. Money Mustache med exfru såg till att bli ekonomiskt fria redan innan de skaffade barn, just för att kunna vara så bra och närvarande föräldrar som möjligt. Fru EB med man har nyligen arbetsbefriat sig själva, och det ska bli spännande att se vad det kommer att innebära för deras familj (det här inlägget har tydligen legat och gosat i Drafts lääänge!). Exemplen på familjer som anpassar livet efter sina egna önskemål och förutsättningar är många.

Att vara hemma med barnen mer än man måste verkar samtidigt vara märkligt provocerande för folk som inte är det. Ingen har påstått att det är enkelt att vara förälder, men det verkar vara skrämmande många som inte vill acceptera det faktum att livet aldrig blir sig likt igen efter att man har skaffat barn. Att de kräver tid, kärlek, trygghet, tydliga ramar, att hela livet behöver kretsa kring barnen i ganska många år. Att ekonomin kommer se annorlunda ut är en självklarhet för de flesta, men vi verkar vara riktigt dåliga på att prata om vinsterna med föräldraskapet. Alla ekonomiska diskussioner landar i att världen är upp och ned och bajs pannkaka, istället för att balansera den diskussionen med vad vi vinner som individer, familj och samhälle. Kan det inte vara så att det faktiskt är värt den rent ekonomiska ”förlusten”, och att frågan snarare borde vara hur man lägger om livet för att vara precis lika nöjd med sitt nya normalläge? Sluta kämpa och gnälla så förbannat och istället fokusera på att lösa de upplevda problemen? Kan vi inte prata mer om den biten, istället för att alltid ta på offerkoftan och jämföra med hur livet var med 1-2 heltidslöner och ingen att ta ansvar för mer än sig själv?

Jag blir förfärad av alla som uttrycker att de aldrig skulle orka vara hemma med sina barn mer än de absolut måste. Att de varken har ork, lust eller tid. Varför skaffar man barn om man inte orkar eller vill vara en engagerad förälder? Det är ju om möjligt ännu värre än att skaffa husdjur som man inte ids ta hand om ordentligt. Vad är grejen?

Jag inser att det här är ett känsligt ämne och att jag är total nybörjare på området. Men ju mer jag lyssnar, läser och lär mig om hur ”de flesta” påstår att de gör, desto mer sorgligt tycker jag det låter. Springa ekorrhjul, aldrig hinna, aldrig ens stanna upp och fundera på alternativen för man tror att det är såhär det ska vara. Vakna vid 40 eller 50 och inte känna igen sig själv längre. Fy satan. Kan vi inte bara plocka upp typ halva världen och skaka tills några polletter trillar ned, eller nåt? Tänk om det vore så enkelt…

Personligen så ser jag fram emot att hela livet ska ställas på ända när vi blir föräldrar. Det är en ny livsfas som jag redan har och tänker fortsätta angripa med liv och lust. Jag när inga förhoppningar om att det ska vara enkelt, men meningsfullt och värt att investera stora delar av min och vår energi och tid i – ja! Livet kommer aldrig bli detsamma, och det är väl hela poängen?

6 reaktioner till “Tid som förälder

  1. Jag jobbar deltid av alla de där anledningarna ovan, att jag faktiskt vill träffa mina barn mer än bara någon timme på kvällen (det är väldigt kort tid mellan att hämta kl 17 och att lägga kl 18.30 som gäller för vår 2,5-åring). Därmed lämnar jag senare och hämtar tidigare en dag i veckan, och hämtar riktigt tidigt (12.30) en dag i veckan. Övriga tre dagar går de långa dagar på förskolan, med frukost där och sen hämtning. Men de verkar må bra av det. Mormor och morfar lämnar och hämtar med betydligt kortare dagar när de är på besök (vilket brukar motsvara en vecka i månaden oftast), och farmor och farfar hämtar tidigare ibland.

    Antalet aktiviteter håller vi nere och bara på helgen – simskola för båda, och den äldsta går även på balett. För egen del tränar jag i källaren på vår crosstrainer för att jag inte vill att det ska gå för mycket tid åt träningen (men jag mår bra av den, så det behöver bli av), och oftast efter att åtminstone yngsta gått och lagt sig.

    Vi prioriterar middagar tillsammans och lagar gärna mat ihop (även 2-åringen, hon tycker det är jättekul). På helgerna har vi oftast inte så mycket bokat, utan umgås.

    Jag valde också en annan specialisering än jag hade tänkt mig, just med utgångspunkt i att familjelivet skulle gå ihop på ett bra sätt. Visst hade jag kunnat välja den jourtunga specialitet jag hade tänkt mig och vi hade överlevt, men det hade inte varit mycket mer än så. Och jag vill leva, inte bara överleva.

    /Cosmonomics.se

    Gillad av 2 personer

    1. Att alla ska må bra och att vi skapar förutsättningar för att *kunna välja* är precis det jag är ute efter! Att inte snöa in på vad normen är eller att man inte kan eller ”får” göra som man vill, utan att man faktiskt vågar ifrågasätta, prova och hitta det som passar just sin familj.

      Jag är ju som bekant total nybörjare och har ingen aning än, utan suger åt mig som en tacksam svamp av alla kloka erfarenheter, livsval och exempel som ni andra delar med er av 🙂

      Gillad av 1 person

  2. Just idag vill jag inte vara med mina barn. Jag tycker att det känns pest och pina att hantera griniga förskolebarn och frekventa bajsblöjor. Just nu vill jag bara ringa chefen och fly till jobbet, eller äta bakelser med min bästis på random café. Det är lite lustigt, för jag minns att jag med Mini kände liknande under en viss tid, kanske första halvåret, men jag hade nog förträngt det lite ändå. Vart vill jag komma? Jo, jag tror att du har rätt på många sätt och vis. Men jag kan samtidigt förstå de föräldrar som inte alltid är på topp och kan vilja fly sina egna barn. Det låter inte fint, men det är extremt påfrestande med barn och det är nog riktigt svårt att föreställa sig på förhand just hur jobbigt det kan vara. Nu är ju jag ensam med att vara föräldraledig i vår familj (alltså, vi har inte gjort som ni tänker er) och det är fullt möjligt att det hade varit enklare om min man vore hemma mer. Men ändå känner jag mig ödmjuk inför att alla inte orkar vara lika fantastiska som Bäckmo-familjen, för det är jobbigt att skumpa runt på skrikande bebisar, traggla med förskolebarn som vägrar äta maten som serveras och ständigt bråka om allt som ska göras (att få på en tvååring kläder är inte enkelt tex, eller få ut en femåring i naturen på promenad). Att vara med mina barn har definitivt varit en FIRE-morot, men jag har insett ingen av oss nog egentligen mår bra av att vara med varandra hela, hela tiden ändå. Hoppas ni har möjlighet att bli de föräldrar ni vill vara, trots att det inte alltid är helt lätt. Det låter som ni har bra förutsättningar i och med att ni redan tänkt så mycket på saken.

    Mvh,
    En mamma som har en riktigt dålig jäkla dag.

    PS. Beklagar eventuellt deppig ton på förhand.

    Gillad av 2 personer

    1. Jag tycker att det är självklart att man har dåliga dagar och att vissa perioder eller grejer är jobbigare än andra! Barn ÄR jobbiga – de som inte vågar säga det högt utan låtsas som att allt är fantastiskt hela tiden ger jag inte mycket för. Man måste våga vara människa och ta livet för vad det är 🙂

      Jag vill inte skuldbelägga någon, utan är nog mer ute efter en generell inställning som många verkar ha att *aldrig* vilja eller ens veta vad man skulle göra om man hade mer tid tillsammans? Det är verkligen inte för alla, och åtminstone Herr Lugn är nog mer inställd på att han kommer klättra på väggarna under första året än vad jag åtminstone tänker erkänna just nu 😉 Bebis i sig kommer ju inte att vara speciellt stimulerande på ett tag när vi väl har klurat ut skötselbiten… vi får se, helt enkelt. Jag inbillar mig att det gäller att hitta rätt balans mellan att vara förälder, partner och egen vuxen individ, och hitta en tillvaro som man mår bra av?

      Livet kan inte bara handla om barnen heller. Jag har ex. inga svårigheter att se nyttan med jobbet eller andra ”externa” aktiviteter just för att komma hemifrån, få kliva i en annan roll och bara få hänga med andra vuxna en stund. Det kan bli för mycket av allt, och jag skulle bli galen av att vara hemmaförälder på heltid tror jag. Sen inser jag att det kan låta som att jag är avigt inställd till förskolan också, men det är jag inte… bara avigt inställd till att inte ens försöka anpassa timmarna efter vad som passar just det enskilda barnet. Kanske kommer vi älska att vara hemma tillsammans, kanske blir vi galna? Kanske kommer jag vilja slänga ut allt annat och stanna hemma i 10 år, eller längta tillbaka till jobbet efter två månader? Kanske kommer Bebis älska förskolan från start och aldrig vilja komma hem, eller så blir den hatobjekt nummer ett? Eller vad som helst mellan de ytterligheterna. Jag tänker att vi ska ge det hela en ärlig chans, så har vi åtminstone provat. Jag vill ju gärna tro att jag kommer älska att vara mamma, men jag vet ju faktiskt inte förrän jag är där.

      Ärligt talat, hur roligt är det att vara hemma ensam större delen av dagen med en liten bajsmaskin som bara skriker så fort det är något? 😉 Speciellt om man som du ska lyckas hålla två barn nöjda samtidigt? Det är fullt rimligt att ha många dåliga dagar, tycker jag! För egen del är jag mest orolig för hur jag själv kommer må, både fysiskt och psykiskt, och ser mest fram emot att kunna skita helt i jobb, försörjning, mm. och bara kunna fokusera på oss själva och bebis… sedan jag gick in i väggen så har jag inte så höga förhoppningar om min form efter förlossningen, även om hoppet ökar nu när jag mår bra 🙂 Att vilja ha Herr Lugn hemma samtidigt är inte bara för hans egen eller Bebis skull, om vi säger så 🙂

      Kram!

      Gilla

  3. Barn är både upp och ner… Däremot tror jag att det är otroligt mycket värt att gå in i föräldraskapet med din inställning och förutsättningar. Att vi fick barn var, on top of everythng, en anledning till att jag gick i väggen.

    Vi fick inget barn som gillar att sova, en envis liten jäkel som dessutom skrek oavbrutet de tre första månaderna. När han var fyra fick jag sova en hel natt första gången. Det tar men samtidigt är han det bästa, på riktigt, jag vet. Nu är han prio ett och det var han nog förut också – dock inte så uttalat och medvetet.

    Fint inlägg!

    Gillad av 2 personer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s