Män som bara pratar med män

Har ni några män i er närhet som liksom bara riktar sig till och pratar med andra män, oavsett om det finns kvinnor i närheten? Jag blir mer och mer medveten om det här ju fler gånger jag blir utsatt för det, och det stör mig oändligt mycket att i princip bli behandlad som en vägg, eller kanske mindre vetande? Jag ska inte påstå att det bara gäller män heller, för min mamma gör ibland likadant, beroende på vad det är hon pratar om, men det har oftast handlat om män. Allra tydligast är det när ämnet rör bygg eller motorer, som det så ofta gör när man bor i villa och grannarna också bor i villa. Springer man på varandra eller går förbi när någon snickrar på än det ena än det andra så är det lätt hänt att man pratar om just det som händer mitt framför ögonen på en.

De tydligaste exemplen har varit i samband med att vi har monterat vårt kastanjestaket. Som vanligt så planerar och genomför vi allting tillsammans, Herr Lugn och jag. Vi har lagt minst lika mycket tid på att läsa på, bestämma hur det ska vara, och kånka grejer båda två. Okej, jag kånkar lite mindre nu under graviditeten, men fram tills för några veckor sedan så kånkade jag minst lika mycket. Vi fnular, diskuterar och utför alla moment tillsammans, och hantlangar åt varandra.

Trots detta så vänder sig granngubbarna gärna enbart till Herr Lugn med sina frågor om hur han har tänkt och hur han ska göra. Jag står bredvid och vill bara skrika att VI tänker såhär, och VI gör såhär, för att VI har bestämt att det ska vara så. Vi är inte en av de där familjerna där frugan i huset önskar ditten eller datten och så ska den stackars mannen bara få det att hända medan hon står bredvid och pekar och gnäller. Jag är inte lika fysiskt stark som Herr Lugn, men det betyder inte att jag är svag eller mindre kapabel, handlingskraftig eller intelligent.

Vi är professionella problemlösare båda två, jag har gått samma nästan totalt mansdominerade utbildning (civilingenjör i datateknik) och jag jobbar inom samma bransch och på ungefär samma sätt. Vi tjänar nästan exakt lika mycket (trots att jag jobbar 80%), och det är jag som har målat alla väggar i vårt hus och spacklat hallgarderoben, tack så mycket. Jag är fullt kapabel att byta cykeldäck eller klura ut hur man bygger ett hus eller staket. Kastanjestaketet var dessutom min idé, och det är jag som är huvudhjärnan bakom odlingarna. Gah, jag blir galen för mindre! Ungefär som när jag hade semester förra sommaren och höll på att montera stuprören på Lillstugan medan Herr Lugn var på jobbet. Mamma var och hälsade på och hjälpte till att hålla medan jag sågade. Men så fort vi skulle klämma ihop rörsvepen så gav hon upp direkt. ”Du får nog vänta tills Herr Lugn kommer hem”, sade hon innan vi knappt hade försökt. Vaddå vänta? På vaddå? Att karln i huset ska komma hem och rädda sin stackars svaga mö, eller vaddå? Herregud.

Jag är minst lika fascinerad över att jag reagerar så starkt. Kanske för att jag är van vid att inte bli lyssnad på från min barndom när jag knappt vågade säga någonting till någon? Jag var otroligt blyg när jag var yngre, vilket i längden ledde till att jag i princip blev rädd för människor, aldrig vågade hävda mig eller uttrycka min åsikt för mer än en eller två personer i taget. Mamma pratade ofta åt mig – något som hon gärna fortfarande faller in i. Jag har jobbat stenhårt på att våga ta plats och stå upp för vad jag tycker. Jag var livrädd när jag flyttade till huvudstaden utan att känna en kotte, och att vara en tjej av 19 i en klass som i övrigt bestod av ca 200 killar på KTH var en upplevelse, milt uttryckt. Mitt första jobb på det coola konsultbolaget betydde att jag blev tvungen att hävda mig. Ingen av oss var redo att tackla kunder eller de tekniskt komplexa problemen vi ställdes inför, och det enda sättet att överleva var att lära sig att föra sig som om man visste precis vad man gjorde, medan mer seniora kollegor satt på axeln och viskade tips och faktisk praktisk kompetens.

Trots allt detta och några kunder från helvetet så har jag träffat på väldigt få riktiga mansgrisar. Jag har hört alla skräckhistorier från jämnåriga konsultkollegor men inte varit med om så mycket själv. Men fan vad arg jag blir när folk pratar förbi mig! Jag kan inte lika mycket om motorer som Herr Lugn och jag hatar att köra bil, men det beror bara på ett komplett ointresse från min sida. Bygg, trädgård, fastighetsskötsel och sånt kan vi i princip lika mycket om. Förlåt om jag raljerar, men jag har dessutom jobbat jävligt hårt för att komma dit jag är idag rent professionellt, och jag är stolt över att jag tjänar så mycket som jag gör, och presterar tillräckligt bra för att få alla de förmåner som jag har i form av lön, pension, frihet, ansvar, osv.

Om jag hade fortsatt leva för jobbet och bara brytt mig om pengarna så hade jag kunnat vara IT-chef någonstans vid det här laget. Det är flera av mina gamla kollegor från det coola konsultbolaget som har tagit den vägen. Det är inte en slump att jag är där jag är, och jag har aldrig varit fysiskt svag heller för den delen. Vi slet som djur i stallet på helgerna, och jag skulle vilja se någon av granngubbarna ensam mocka hos 64 hästar tre gånger per dag och släpa hö till desamma, samtidigt som han roar, utbildar och håller ordning på småbarnen. Det var dessutom bara en bråkdel av arbetsuppgifterna. Jag har inga problem med att hjälpa grannen kånka fönster, fastän han bara vänder sig till Herr Lugn. Vad är det tänkt att jag ska göra? Stå bredvid tillsammans med grannens sambo? Gå in och koka kaffe? Bah.

Inget av det här är menat som skryt eller mallighet, jag blir bara förbannad när jag blir behandlad som att min åsikt inte spelar någon roll, eller någon tar för givet att jag inte vet ett dugg om något som traditionellt sett har varit ett mansområde. Nä dra nånstans dit pepparn växer, och kom inte tillbaka förrän ni är beredda att lära er att prata med alla omkring er, oavsett kön. Ibland får jag känslan av att dessa gubbar är lite rädda för mig… de liksom flackar med blicken och vågar inte riktigt se mig i ögonen. Skrapar med foten och harklar sig när jag svarar på deras frågor istället för Herr Lugn, vet liksom inte riktigt hur de ska reagera. Hur fånigt..?

Är det här en ren generationsfråga? Yngre skitstövlar har man ju också träffat, men de är i en kategori för sig själva. Det här handlar bara om människor – oftast män – födda på 50-talet eller tidigare, som fortfarande låtsas som att kvinnor varken kan vara intresserade av eller kapabla att göra något av det som de själva är intresserade av.

Jag kommer bli ännu jobbigare när Bebis Lugn väl är född, för vi kommer att lära oss att byta blöjor, mata, trösta, bära, köra vagn, natta, osv. lika bra båda två. Det ska bli väldigt spännande att se vad folk kommer med för kommentarer då, när vi i vår värld är lika mycket föräldrar båda två, men Herr Lugn av allt att döma kommer bli behandlad som världens bästa pappa eller typ gud för att han byter blöjor och är ”barnvakt” åt sitt eget barn (på riktigt, en förälder kan inte vara barnvakt åt sitt eget barn!). Vi får se om de flesta kommer vända sig enbart till mig med frågor om Bebis Lugn, eller inte. Vad tror ni?

Jag inser att jag egentligen inte har så mycket att gnälla över för ingen är direkt otrevlig, men jag blir ändå heligt förbannad – gravidhormoner eller ej. Jag ska försöka kanalisera ilskan till att äta lite av pumpasoppan och det nybakta brödet som Herr Lugn har lagat till sin illamående gravida fru medan hon har suttit i soffan och reagerat av sig på sin blogg och stickat sparkdräkt i storlek yttepytteliten. Jag kommer kanske aldrig älska att ta hand om bilen och Herr Lugn kommer kanske aldrig sticka babykläder, men han är min hjälte 🙂

4 reaktioner till “Män som bara pratar med män

  1. När jag gick på universitetet var vi en klass på 70-30 med övervägande tjejer. I ett yrke som tidigare varit mansdominerat och där några kvarlevor från stenåldern levde kvar som lärare. Jag har aldrig tidigare blivit så tydligt orättvist behandlad. Vissa av lärarna nästintill ignorerade mig och mina kvinnliga kursare medan de intresserat och engagerat hade diskussioner med de manliga kursarna. Det var skämt om dumma blondiner och vid ett tillfälle lämnade en kvinnlig kursare in ett arbete och fick som muntlig respons att det var så bra att han knappt kunde tro att en tjej hade gjort det.
    Det blev något bättre efter att jag anmälde det till ledningen på universitetet.

    Gilla

    1. Ignorans var det ganska gott om på min utbildning också, men jag fick snarare känslan av att de inte riktigt visste hur de skulle förhålla sig till oss, så helst undvek att göra just det. Ingen var direkt otrevlig, men det var ändå en tydlig skillnad i bemötande både från vissa lärare och assistenter.

      ”…det var så bra att han knappt kunde tro att en tjej hade gjort det” – åh, det måste ha varit den finaste komplimangen en tjej kunde få på den utbildningen? Hjälp…

      En konsultkollega fick bästa kommentaren på sitt första uppdrag – ”Jag visste inte att vi hade konsulter på löneavdelningen!”. Endast baserat på att hon var tjej. Hon var programmerare, 25 bast, och dessutom deras första konsult ever = ganska kickass!

      Jag har själv njutit ganska rejält de gånger jag har kunnat trumfa någon mossig gammal avdelningschef… fördelen med att jobba inom ett område som rör sig framåt ganska snabbt och där en viss kompetens sällan är gångbar i 20+ år. En annan ville slänga ut mig på dagen och försökte låtsas som att vi inte alls hade något avtal med uppsägningstid, precis som att jag inte hade stenkoll på det…

      Gilla

  2. Barnvakt åt sina egna barn stör jag mig ofantligt på fastän jag inte ens har barn. På samma sätt som när mannen hjälper kvinnan med x när det avser hushållssysslor. Vem vill bo med en sån fossil. Det finns kanske en anledning till att jag är singel.

    Min mamma hade fått frågan om jag inte har partner av någon äldre tant. Hon hade svarat att jag inte ville serva någon man, varpå tanten hade konstaterat att det gör hon rätt i.

    Gilla

    1. Eller hur – hellre singel än morsa åt en ”jättebebis”. Jag har alltid undrat varför par som inte verkar trivas eller må bra tillsammans fortfarande är tillsammans. Jag har fått det förklarat för mig att de inte tror att de klarar sig själva, något jag ställer mig väldigt frågande till då jag själv var singel tills jag var 26… och hade varit nu med om jag inte hade hittat en vettig kille som vill mitt och vårt bästa.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s