Har jag svårt att spendera pengar på mig själv?

Jag läste Mrs. 1500s inlägg What is Your Money Moment? lite halvslarvigt för över en vecka sedan, och tänkte sen inte så mycket mer på det. Trodde jag i alla fall, för det verkar som att min hjärna har fortsatt fnula utan min vetskap. Har jag faktiskt svårt att spendera pengar på mig själv? Frågan känns absurd med tanke på de enorma summor som vi har lagt på både ditten och datten i vårt quest att bygga hushåll, äktenskap, familj, fastighet och jag vet inte vad. Pengarna formligen sprutar ur plånboken… men det är ju pengar som läggs på oss, Herr Lugn och mig (och till viss del hundarna). Det är på något sätt mycket lättare än att köpa något som bara jag vill ha eller kommer ha nytta av. Det är också lättare att övertyga mig själv om att exempelvis ett staket är viktigt och kanske rent av nödvändigt, och om vi ändå ska köpa staket så ska det vara både fint, praktiskt, hållbart och miljövänligt. Vi ska vara nöjda med alla aspekter av det, vilket oftast betyder att det kostar mer.

För egen del så köper jag nästan bara sticktillbehör och böcker med någon sorts regelbundenhet. I perioder har jag även lyxat till det med medlemskap på sarabackmo.se, á 79 kr/mån. Men en vanlig månad så är mina egna utgifter begränsade till 1426 kr, som består av a-kassa, medlemsavgift till facket, en kontoavgift, mobilabonnemang, olycksfallsförsäkring, och amortering till CSN. Inte så sexigt men ganska effektivt. Herr Lugns egna utgifter är nästan exakt likadana, med undantag för lite utemat i samband med diverse fritidsaktiviteter. Vi lägger helt enkelt våra pengar på gemensamma saker, och är ganska dåliga på att lägga pengar på oss själva. Jag köpte en klänning i februari, men det var bara för att vi var bjudna på maskeradbal med klädkod ankellång klänning, och garderoben hade inget att komma med. Av kassaboken att döma så är det det enda klädesplagget som jag har köpt i år.

Är det här ett problem då? Jag har inte sett det som ett sådant, men visst är det åtminstone ett intressant fenomen. Jag har haft ganska stora problem med att vara dumsnål mot mig själv i perioder, speciellt i början av min sparresa när jag knarkade MMM som mest. Jag fick inte äta lunch ute eller följa med kompisarna ut, köpa kläder, smink eller gå i affärer överhuvudtaget om det inte var en mataffär. Allting som bedömdes som ”onödigt” rensades bort. Det var väldigt effektivt som shoppingdetox, men resultatet blev också att jag isolerade mig själv mer än nödvändigt och var ganska elak och väldigt snål mot mig själv.

Jag är verkligen inte snål mot oss som familj eller våra närmaste vänner, men jag är nog fortfarande ganska snål mot mig själv. Jag har velat ha en liten handväska i flera år, men det har liksom inte blivit av. Jag hittar alltid en annan lösning och så är det bra med det, ända tills nästa gång jag inte har tillräckligt många fickor och svär högt för att jag antingen måste bära sakerna i handen eller be Herr Lugn bära åt mig (herrkläder har som bekant alltid både fler och större fickor än damkläder). Eller ta med mig en tröja som har fickor, fast det är 30 grader varmt ute.

Är det rimligt att köpa en handväska i den här situationen? Förmodligen. Jag äger ett fåtal större väskor och en tygpåse, men har ingenting i mindre storlek som rymmer nycklar, plånka, mobil, hundgodis och en rulle bajspåsar, och som går att hänga ur vägen (utan att den glider ned från axeln stup i kvarten) när jag är ute och går med hundarna eller bara behöver ha väldigt lite med mig. Det stör mig något oändligt att Herr Lugn aldrig har det här problemet, för hans kläder har alltid tillräckligt många och stora fickor!

Ett annat exempel är det stickfodral som jag har suktat efter i snart åtta (8!) år. För de som inte är riktigt inbitna stickare så kommer det här verka helt absurt, men jag vill ha ett sådant här:

Det ultimata stickfodralet som rymmer ALLT. Bild från IK Leather Shop på Etsy.

Det är så over the top att jag inte ens kom ihåg att jag har tittat på det många gånger förut förrän Herr Lugn sade att till och med han kom ihåg att jag hade visat det förut och dreglat lite lagom sådär 😉 Samtidigt så är det den mest praktiska förvaringslösningen som jag har hittat. Visst finns det tygfodral med samma funktion, men det går snart hål av vassa tippar och så vips är det helt värdelöst. Jag har till och med sytt ett eget tygfodral, men kom ganska snabbt fram till att det inte skulle hålla i längden. Läder känns hållbart, och det kommer dessutom att töja sig lite med tiden så att det passar innehållet perfekt. Alla mina sticktillbehör skulle få plats, till och med när min samling är ”komplett”, och jag skulle aldrig mer behöva leta efter en enda sticka av en viss storlek.

Så varför har jag inte köpt det? Är det för att det är till bara mig? Att det skulle fylla ett reellt behov tvivlar jag inte på, eftersom jag har önskat att jag hade något liknande åtminstone en handfull gånger per år de senaste åtta åren. Men så sluta skriv om det och klicka på köp någon gång då!, typ. Varför är det så svårt? Varför vill jag att Herr Lugn övertygar mig om att jag har gjort något speciellt som gör att jag förtjänar det? Varför räcker det inte med att jag vill ha det, att jag har råd, att det kommer skänka mig glädje resten av mitt liv, att det förmodligen kommer överleva mig med ganska många år, att jag skulle stötta en tjej i Ukraina som tillverkar de här sakerna för hand, osv? Det känns så satans fånigt… det är ju inte som att de här enstaka prylarna skulle kunna sabba alla våra frihetsplaner.

Kan ni känna att ni är snåla mot er själva ibland? Det är absolut inte så att jag aldrig köper något till mig själv, och när jag väl gör det så har det ofta varit kvalitetsgrejer till ett ganska högt pris. Men det känns alltid lite som att jag gör något förbjudet, vilket kan vara nog så spännande men kanske inte helt hälsosamt.

2 reaktioner till “Har jag svårt att spendera pengar på mig själv?

  1. Jag köper det jag vill till mig själv men min mamma är en sån person som har svårt att köpa till sig själv. När hon är i butikerna så kollar hon till sina vuxna barn men köper inte jeansen som hon själv behöver. Sedan erbjuder hon sig att betala saker och ting, vilket jag tycker är jobbigt för jag tjänar betydligt mer än hon gör.

    Gilla

    1. Det där känner jag igen. Min mamma har också svårt att spendera pengar på sig själv, men har alltid haft lättare att spendera ännu mer pengar på mig än vad det hon vill ha till sig själv kostar… Det där blir som du säger bara konstigare och konstigare med åren i takt med att min lön går upp och hennes minskar. Hon verkar dock ha lugnat ned sig lite sedan hon blev pensionär, och jag fick en väldigt modest present när jag fyllde 30 (med våra tidigare mått mätt) 🙂 Att få in i skallen att min ingångslön var högre än hennes ”utgångslön”, att skillnaderna bara fortsätter öka, och vad det faktiskt innebär – det verkar vara nästintill omöjligt.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s