Ett svar till Frihetsmamman

Som vanligt så går jag igång massor på vissa saker som Frihetsmamman skriver. Så även denna gång, och Blogspot vill inte acceptera så långa kommentarer. Att dela upp den i tre delar ville den inte heller acceptera denna gång. Ett sista försök kommer här innan jag ger upp det publika svaret och mejlar istället:

Det känns som att du har funderat mycket över upplevt negativa aspekter av ert sparande den senaste tiden. Rätta mig gärna om jag har fel, men kan det vara så att pendeln har slagit över lite för mycket åt ena hållet? Om det är flera saker som skaver så kanske det är läge att släppa lite lite på kontrollen, bara för att se vad som händer om de upplevda konflikterna försvinner/minskar. Jag kanske bara projicerar mina egna upplevelser på din situation, men såhär i efterhand så kan jag tydligt se att jag själv var dumsnål under ganska lång tid, och att jag mådde betydligt bättre när jag släppte efter lite och började spendera lite mer pengar, men fortfarande i enlighet med mina värderingar. Den största skillnaden infann sig när jag blev mer spontan och inte krävde av mig själv att allt skulle optimeras in i minsta detalj hela tiden. Då hade jag ingen familj så det drabbade bara mig, men ändå.

Som flera andra har skrivit så tror jag att det mest handlar om att kunna stå för det man säger oavsett hur vag man är. Säg inte att du inte har råd/har det tight om det inte stämmer. Säg att du prioriterar andra saker och kanske till och med vad de sakerna är (gärna någon större ”investering” som svennebanan vet kostar en del (växthus, renovering, vara ledig från jobbet när Mini har lov, gå ned i tid för att hämta tidigare på fritids… vad vet jag, välj och vraka bland det som är sant och som skulle bita på den som ifrågasätter)). Det sociala spelet är en total bajsmacka ibland, men man kommer undan med det mesta bara man inte sticker ut alldeles för mycket. Att ha liknande kläder som andra (fast du har ett plagg av varje istället för 25), följa med ut och äta ibland (fast inte varje dag och inte på de dyraste ställena), att ha ett bra och fint boende (fast mindre och billigare än andra), osv., kommer man långt med.

Jag tänker på MMMs ”Position of Strength” – du vill att andra ska se dig som någon som står stadigt på jorden och säger att såhär tycker jag och såhär gör vi, utan att för den delen bli stämplad som kuf (det sista är mitt eget tillägg). Om man ger intryck av att man är svag eller har det dåligt ställt så kommer andra att tycka synd om en och försöka ”hjälpa till” genom att försöka få en att bete sig mer som dem. Jag hade till och med en kompis som tyckte att min mamma såg snäll och rik ut när jag var liten, samtidigt som vi inte köpte juice för det ”hade vi inte råd med”. Tricket? Välklädd, vänlig och rak på sak. Hel, ren och tydlig kommer man långt med. Ge inte andra chansen att ifrågasätta. Välklädd behöver inte ens betyda dyra märken, speciellt inte idag när det är mer accepterat än någonsin att ha en egen utmärkande stil, bara man gör den till sin egen och står för den. På många ställen räcker det med jeans och kavaj för att vara mer uppklädd än kollegorna.

För barnen är det nog jobbigare. Jag hörde ”vi har inte råd” så många gånger under min uppväxt att jag hade svårt att släppa loss de gånger jag fick välja ex. kläder. Vi stod i affären och tittade på kläder när mamma hade bestämt sig för att ”nu var det dags att faktiskt köpa något!” och frågade om och om igen, ”har vi råd med det här?” med låg röst för att ingen runt omkring skulle höra. I efterhand så är det absurt, för jag hade mer kläder, mer leksaker och mer böcker än alla mina kompisar. De hade mer resor, sommarstugor, fritidsaktiviteter och husdjur. Två föräldrar, syskon och kusiner. Det var de senare sakerna jag saknade och var avundsjuk på.

Saker är coola så jäkla kort tid och det verkar vara ännu värre nu, men det jag kommer ihåg som riktigt jobbigt var på högstadiet när jag ville ha Pumaskor och Leejeans. Det hade besparat mig mycket socialt lidande och upplevt utanförskap om jag bara hade fått ett par Leejeans och ett par Pumaskor. Det låter så sjukt fånigt nu, och jag hade säkert inte fått fler kompisar eller blivit ”cool” för det, men för 1-1500 kr så hade min mamma kunnat boosta mitt självförtroende rejält. Jag hade kunnat smälta in i mängden lite bättre istället för att stå ut på fel sida av den. I den åldern så spelar det ingen roll att man har HM-jeans med rätt passform när ”alla andra” har Lee. På samma sätt så tror jag att det inte spelar någon roll att man har en ok keps om det ändå är ”fel” keps? Den största skillnaden är väl att för mig så började det här först runt 4-5e klass, medan Mini fortfarande går på förskola. Det tycker jag är sjukt! Barnen skulle inte bry sig om inte föräldrarna prackade på dem sina egna åsikter och statusprylar, eller är jag helt tappad bakom en vagn? Att tonåren är jobbiga vet vi alla, men så små barn gör ju mest som andra visar! Samma känslomässiga resultat dock, oavsett ålder det börjar i…

Vi är inte speciellt öppna med våra planer. Jag har nog bara diskuterat att ”sluta jobba innan pensionsålder” med en enda kompis, och vi brukar prata ekonomi ibland. Mina kollegor har inte med det att göra. Hela arbetslivet baseras ju på antagandet att man vill jobba mycket och länge, och jag skulle inte bli mer säljbar som konsult eller få samma förmåner och möjligheter om folk visste att jag ville sluta jobba om x år. ”Varför ska vi satsa på henne som ändå kommer försvinna/egentligen inte vill vara här?”, typ.

Däremot är jag väldigt ärlig när vi pratar om fritidsintressen och vad vi vill göra med våra liv, och har sagt flera gånger att jag inte begriper hur folk kan leva för jobbet och att jag är en sån där jobbig människa som vill hinna testa typ allt. Men då vet mina kollegor också att jag brakade in i väggen för några år sedan och har tvingats omvärdera livet, samt att jag jobbar deltid för att jag/min hjärna inte orkar mer längre. Jag är väldigt tydlig med att jag prioriterar familjen, hundarna och odlingen, samtidigt som jag presterar top notch de timmar jag är på jobbet. Det där sista är dessutom relativt – var bättre än genomsnittet eller till och med top 10% så vill ingen vettig chef kritisera dig för de vill inte förlora dig.

På jobbet så var jag den enda som hade matlåda ett tag. Det var väldigt ensamt, men som ung nyanställd som letade hus så var det ingen som ifrågasatte när jag sade att vi sparade pengar till diverse hemmaprojekt. På mitt nuvarande uppdrag så är det flera som har matlåda. Vi körde teamlunch en gång i veckan innan corona, och jag gick med på att gå ut och äta varannan gång om vi åt på kontoret varannan gång. Då var det fritt fram för de andra att gå och köpa sina dyra luncher och komma tillbaka och äta på kontoret med mig. Den enskilt största faktorn här är att jag bytte till en arbetsplats där matlåda är vanligt förekommande (dessutom egna kontor istället för öppet landskap – det var ingen slump att jag hamnade just där). När kollegorna vill gå ut och köpa kaffe så säger jag att jag gärna följer med på promenad, men jag köper ingenting. Jag är stenhård med att vi sparar till växthusbygget när folk tjatar om att jag också ska köpa något. Eller att jag tycker att kaffet på kontoret är godare.

Jag vill inte ha/är jättemätt/tycker inte om fungerar också. Att jag dessutom inte tycker om att shoppa eller ens gå i affärer fungerar i väldigt många sammanhang och är helt sant. I perioder har jag ätit ute varje dag resp. en gång i veckan, allt efter vad som har funkat på just den arbetsplatsen. En gång i veckan har fungerat bra för att fortfarande vara en del av gemenskapen på ställen där ingen annan har matlåda. Följer man aldrig med så vänjer sig folk vid det och slutar efter ett tag att ens fråga för de vet att det inte är någon mening. Då är det lätt att man istället blir helt exkluderad. Jag har helt enkelt valt om den där sociala gemenskapen och ev. professionella pluspoäng är värda 0-500 kr/vecka och valt utematsfrekvens efter det. Följer man bara med ibland så är det även lättare att få välja vart man ska gå de gånger man faktiskt följer med. Hälso- och miljöargument är också svåra för andra att kritisera om du inte vill gå till samma snabbmatsställe som en del andra.

Kanske kan många knutar lösa sig om du släpper taget lite? Testa något och se vad som händer, kanske är det något som underlättar massor och därmed är värt pengarna även om det känns onödigt. Om inte så blir det en engångsföreteelse och behöver inte hända igen. Hur mycket pengar är det värt att slippa konflikt x för dig resp. Mini? Hur lite skulle krävas för att bara slippa det värsta? Kan det vara värt det?

En reaktion till “Ett svar till Frihetsmamman

  1. När jag läser om hur andra uppfattar mig får jag en känsla av att jag inte är så bra på att uttrycka mig. Oavsett uppskattar jag ditt svar och särskilt från perspektivet ”jag har varit där själv som barn”.

    För att svara på din första fundering så är jag själv inte missnöjd med vår konsumtionsnivå och känner snarare att vi slösar/lyxar än att vi begränsar oss just nu. Men så har jag just gått på föräldraledighet och vad som sker på kontoret är mig därmed tämligen egalt samtidigt som inkomsterna är låga och extrem konsumtion därmed olämpligt.

    Känslomässigt förstår jag vad du säger, särskilt vad gäller de där jeansen. Det är bara det att det principiellt känns helt fel att anpassa sig efter de normer du beskriver. Jag ville för övrigt också ha de där kläderna, men fick dem inte heller trots att vi hade råd. Jag lider inte alls av det idag, medan min man fortfarande på veckobasis beklagar sig över något som han aaaaaldrig fick som barn. Han kan därför bokstavligen inte gå in i en butik (utan mig) med Mini utan att köpa vad Mini vill ha. De senaste veckorna har jag påtvingat honom mer ansvar för inköp och han handlar typ allt som mini önskar sig just därför. Och till ordinarie pris.

    Den delen av mig som vill skrika ut vad vi håller på med är vanligen ganska hungrig och trött, men vid piggare tillfällen pratar jag istället med mitt eget barn om varför vi gör som vi gör. Jag berättar att det är dåligt för miljön att köra bil och att vi därför bara gör det när vi är fysiskt begränsade eller ska på längre resor och jag berättar att vi väljer den produkten istället för den andra då den är mer prisvärd.

    Sen är det här ju en resa. Någonstans måste man hitta sig själv under tiden och lära sig på vägen. Personligen har jag kommit långt vad gäller att ta reda på vad jag vill och det innefattar inte fin dyr villa i fint område. Sen gäller det inom familjen att hitta något som funkar för alla. Där är inte vi ännu eftersom min man inte kommit lika långt med att lista ut vad han vill. Jag upplever dock inga större konflikter oss emellan, men han är mer kortsiktig och vill gärna ge Mini ALLT som önskas här och nu och ta sig igenom dagen mer än jag.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s