Självförsäkrad?

Vissa försäkringar tycker jag fortfarande är värda pengarna, men i takt med att kapitalet har växt så har jag även blivit mer kritisk, och dessutom har jag upptäckt några saker som jag aldrig hade vetat om jag bara hade lyssnat på gemene svennebanan eller dagligmedia.

Visste ni exempelvis att man kan vara föräldraledig utan att ta ut föräldrapenning? Det innebär i praktiken att du och din partner kan vara lediga från jobbet från förlossningen och fram tills dess att barnet är 18 månader, utan att använda alla precious ”dagar” från Försäkringskassan som alla pratar sig hesa om. Aldrig har jag hört någon nämna ett ord om att det går att vara hemma längre än Fk säger utan att gå ned i arbetstid eller ta ut semester. I praktiken innebär det väl att man är tjänstledig, men det är en tjänstledighet som arbetsgivaren inte kan neka (!) för det står i lagen.

Det här är verkligen ingenting som svennebanan brukar prata högt om, eller är vi bara helt döva?

Nu när vi på allvar har börjat planera för att bli fler i familjen så är det mycket att lära och planera inför. Ponera att vi skulle vilja vara hemma tillsammans med bebis i 1.5 år, hur mycket pengar skulle vi behöva? Hur snabbt skulle vi kunna spara ihop det om vi verkligen satsade?

I dagsläget gör vi av med 23-30 tkr per månad inkl. amorteringar och rubbet, allt beroende på hur mycket lyxig mat och hur många hemmaprojekt vi unnar oss. Alltså skulle vi behöva 276-360 tkr per år för att kunna vara lediga båda två. När vi hårdsparar så kan vi lägga undan ca 25-30 tkr/månad just nu. Summa summarum: om vi verkligen bestämde oss så skulle vi kunna spara ihop de pengar vi behöver för att vara hemma tillsammans i åtminstone ett år på ca 9-15 månader. Inte en helt omöjlig tidsrymd när vi pratar graviditeter. Då har vi inte ens räknat med de pengar som ligger och skvalpar i ISKarna eller på räntekonton öronmärkta för el, växthus, renoveringar och whatnot. Med skiftande prioriteringar så kan kapitalet definitivt omfördelas.

Resultatet av att vi lever på en lön redan nu är ju dessutom att en förälder kan vara hemma så länge den andra arbetar, alldeles oavsett vad samhällsapparaten tycker om det. Eftersom det dessutom bara skiljer några hundralappar mellan våra löner, så spelar det ingen roll vilken förälder som är hemma eller vem som jobbar, och vi kan utan problem dela upp tiden på godtyckligt sätt som känns bra – båda jobbar halvtid, eller den ena jobbar 60% och den andra 40%, osv. Om man tycker att SGI är viktigt (högst avhängigt ens position på arbetsmarknaden och storleken på det egna kapitalet skulle jag säga), så kan den ena ta ut föräldrapenning och den andra vara tjänstledig, eller någon annan spexig kombo. Möjligheterna är i princip oändliga.

Med detta inte sagt att vi båda kommer vilja vara hemma tillsammans på heltid under en längre period, men bara vetskapen om att det är teoretiskt möjligt är helt fantastisk. Det går att lösa, om det skulle visa sig fungera bra för just vår familj. Just familjelivet är ytterligare ett område där jag uppskattar Sara Bäckmos val och ståndpunkter väldigt mycket. Jag tycker att det känns väldigt vettigt att optimera livet efter barnens behov, vad de än är. Om det betyder att man är hemma på heltid i 3-4 år, att barnet börjar på förskola på maxtid vid ett år, eller ett mellanting där barnet är hemma till x år och sedan kortare dagar på förskolan, ja det får framtiden utvisa. Jag kan tro vad jag vill om vad som kommer passa oss och lägga massa värderingar i det nu, men egentligen har jag ju ingen aning. Jag har bara en känsla av vad jag tycker är rätt, fel eller bara meh, men som allting annat så kommer de åsikterna att ändras med tiden. Eller inte. Ingen vet.

Ekonomiskt savvy people som ni brukar ju ha koll på läget – är det någon av er som har utnyttjat detta? Finns det några fallgropar som vi borde vara medvetna om? Förutom då att ens SGI bara är skyddad under barnets första levnadsår, och SGI är som vi alla vet svennebanans sista livlina, åtminstone om man ska tro pappa staten.

Annons