Livet går sin gilla gång

Jag har ofta kritiserat mig själv för att jag sällan lyckas hålla någon typ av regelbunden publiceringstakt. Som allting annat i mitt liv har bloggandet sina perioder, och trots att jag har bloggat till och från på olika plattformar i snart 15 år så har ingen blivit speciellt ”stor”, välläst eller regelbunden. Jag är en sån där som helst skriver när jag behöver ordna tankarna. Mest för min egen skull, för att följa upp projekt och livsfaser av olika slag. Jag avskyr att skriva på kommando, för att någon annan förväntar sig det, eller skapa innehåll som någon annan har bestämt åt mig. Resultatet blir tyvärr att det mellan varven blir väldigt tyst, och under andra perioder så skriver jag varje dag och publicerar ibland flera inlägg per dag. Visst kan jag sakna skrivandet under de tysta perioderna, men de betyder allt som oftast att allting rullar på och att jag har mer spännande saker att göra. Prioriteringarna skiftar.

Höstens första stickning – babyfilt av restgarner i 100% merinoull in the making

Nu är det tydligen höst. Det regnar gula löv bredvid mognande tomater, och regnet smattrar mot rutan. I veckan skördade vi 3.6 kg tomater på friland som vi successivt har förvandlat till snålröra* och krossade tomater. När kylan kommer krypandes så börjar det klia i sticknerven igen, och idag har vi spenderat åtskilliga timmar i soffan med stickning och växelvis högläsning av Att bli mamma: tankar och känslor kring att vänta, föda och leva med barn av Malin Bergström. Nej, jag är inte gravid. Inte än. Eller? De senaste veckorna har jag blivit fullt medveten om precis hur lång eller kort tid det kan tänkas ta. Hur mycket man inte vet om livet och sin egen kropp. Jag antar att alla som har barn någon gång har gjort den resan, åtminstone de som är lika mycket research freaks som jag 😉 Vi är på besök i det där landet där man slits mellan hopp och förtvivlan, väntan och förväntan, allt medan man inte ens vet om kroppen fungerar som den ”ska”. Men hoppet är starkt och förväntan ännu större.

Tomater på väg in i ugnen

Vårt lilla nytillskott Jycke Lugn Junior växer så det knakar och fyller fem månader om bara några dagar. Äntligen rumsren, och nu har vi fått sova ordentligt i ett antal veckor, eller är det till och med månader? Det är dock tur att Herr Lugn är morgonpigg, men det visste jag ju redan 😉 Tyvärr har storebror Jycke Lugn drabbats av någon elak bakterie eller hudåkomma så just nu är livet ganska tråkigt för dem båda två. Det är ett evigt tvättande och smörjande av variga, kliande och smärtsamma sår, och igår påbörjades en tiodagars antibiotikakur som vi hoppas ska göra susen. Blir det inte bättre inom några dagar så blir det provtagningar och bakterieodlingar. Under tiden är det stor tratt runt huvudet och vila som gäller, medan husse och matte gör sitt bästa för att hålla lillplutten sysselsatt medan brorsan inte vill leka.

Lite ledsen men har det ändå ganska bra i svalkan på altanen

Vi har jobbat på under sommaren för att få det stakettätt runt tomten så att hundarna kan vara ute och leka som de vill, och det har fungerat alldeles utmärkt. De har stor glädje av varandra och den nyvunna friheten det innebär för både oss och dem. Vi har fått upp en dubbelgrind, en enkelgrind och cirka 40 meter kastanjestaket såhär långt – resten består av ett hopkok av fårstängsel och kompostgaller. Det är inte vackert, men ack så funktionellt! På parkeringen ligger ytterligare 160 meter kastanjestaket, men nu behöver vi hyra bergborr för att komma vidare. Stolpskor, ankarmassa och hålborste har införskaffats, men vädret har verkligen inte inbjudit till så mycket utearbete den senaste tiden. Och jag har varit fullt upptagen med att läsa om bebisar!

Första sträckan staket som kom upp, tillsammans med dubbelgrinden vid ingången från parkeringen
Plockepinn på vår parkering

Medan vädret fortfarande var fint så tvingade jag dock mig själv att sitta inne och rita färdigt ritningarna till det blivande växthuset, och nu är bygglovshandlingarna inlämnade! Tjoho och äntligen och wieee! på den, för det har prokrastinerats länge. Jag gjorde kladden för länge sedan, men behövde uppbåda mycket tålamod för att sitta stilla och rita så små pluttiga och noggranna saker med permanent penna på papper (jag behövde bara börja om med en av fyra!). Vi har följt alla kommunens instruktioner till punkt och pricka och kryssat alla rutor vi ska, och hoppas nu på att de godkänner 32 kvadratmeter glasväxthus. Sen ska vi bara gräva ett stort hål, lära oss att mura med lecablock och tegelsten, montera växthus och bygga upp odlingsbäddar.

Det stora hålet ja. Vi skalade av gräsmattan på halva den tänkta ytan bara för att se hur mycket berg det egentligen är och hur ytligt det ligger. Är det ens en lämplig plats att odla på, eller kommer muren göra att det hela blir en instängd låda med berg under, osv. Döm om vår förvåning när vi hittade den inkommande elen till tomten istället. Den där som de förra ägarna sa låg i diket vid tomtgräns. Att elen till parkeringen gick där någonstans kunde vi räkna ut, men den andra var ju lite bajs. Nästa steg där blir att kontakta Eon som är vår nätägare och höra vad de vill göra åt saken och vad det kan tänkas kosta. Går det att skarva, flytta, bygga över eller vad? Som vanligt så lär vi oss nya saker hela tiden. No big deal.

Jycke Lugn Junior på 2-månadersdagen. Ball of fluff!

Jag känner mig på det stora hela friskare än jag gjort på länge. Massa saker händer hela tiden, och vi stöter på patrull både i form av berg och saker vi inte vet. Men det är väldigt få saker som stressar mig just nu. Vi löser det mesta. Det värsta är som vanligt jobbet, men det hålls i schack genom att jag fortsätter jobba 80% och hemifrån. Både min kund och arbetsgivare har bestämt att vi ska jobba hemma tills FHM säger något annat, och ingen är gladare än jag. Vi är i slutfasen av ett riktigt bläprojekt till (min kunds) kund som bestämt sig för att statuera exempel med just vårt projekt. Ord som avtalsbrott och miljonviten har yttrats flera gånger. Ledningen tar smällen oavsett vad som händer, men det är ändå aldrig trevligt för de som ska lösa problemet på bästa sätt med de förutsättningar som finns, dvs. vi utvecklare. Vi vill ju bara göra ett bra jobb liksom.

Det är så individuellt hur man reagerar i olika situationer. När chefen säger att det får ta x tid/pengar och vi väljer i det här fallet att tumma på kvaliteten, vad gör du? Även om chefen uttryckligen förbjuder dig att arbeta övertid (enligt mig helt fantastiskt bra) så kommer vissa fortfarande jobba så mycket de tycker krävs. De brakar därmed ihop först och mår sämst, både under arbetets gång och efter leverans. Detta i sig påverkar kvaliteten på leveransen, och också hur resten av teamet mår och därmed kan prestera. Antingen blir de här personerna hyllade som hjältar, eller så blir de impopulära för att deras övertid kostar mer än projektet fick kosta, både i personalkapital och rena pengar. De fick ju inte jobba över, och de kör slut på både sig själva och sina kollegor.

Jag försöker numera att hålla mig ifrån allt sånt där, och för första gången i mitt arbetsliv har jag lyckats hålla mig till min faktiska arbetstid i ett antal månader. Mitt svar på the impending doom är att göra mitt yttersta för att optimera den tid jag har, men inte mer. Allt som kan elimineras i form av distraktioner tas bort – möten, administration, och fan och hans moster på ren svenska. Den återstående potten delas upp i fokuserade arbetspass. 2h fokus, 1h paus med något hemmaprojekt, följt av 2h fokus, osv. Den här uppgiften får ta x timmar, hur ska jag använda dem för att maximera kvaliteten på det jag levererar? Om jag håller mig till tidsbudgeten så kommer jag att ta mig igenom det, även om det blir tufft. Vi är så noggranna i vårt team i vanliga fall att det finns alla möjliga sätt att skala löken tills man kommer åt kärnan, även om vissa vägrar att inse det. Paretoprincipen och så. Jag är inte mitt jobb längre vilket är väldigt skönt, men jag blir fortfarande väldigt påverkad av andras mående och känslotillstånd. Överbeskyddande och överdrivet empatisk om jag inte passar mig. Jag ser det som en styrka, men ibland kan det vara jobbigt. Jag har fått jobba på att vara mer självisk under lång tid, annars blir det pannkaka av allt. Jag kan inte rädda världen, speciellt inte om jag inte kan ta hand om mig själv först.

Även om jag numera jobbar 80% (och gärna skulle gå ned på 60%) så har jag även valt att ta en del tjänstledigt för att dryga ut semestern. Målet är att ha 4 veckors sammanhållen sommarsemester, två veckor över jul och nyår, samt en vecka på våren och en vecka på hösten. I år firade Herr Lugn och jag dessutom bomullsbröllop genom att vara lediga en hel extra vecka i augusti, så min sommarsemester blev i praktiken 4+1 veckor. Helt fantastiskt! Den där fristående veckan kändes som tre (minst), så det fortsätter jag gärna med. Att jobba när ingen annan gör det och att ha semester när de andra precis börjar komma tillbaka är underbart.

Vad har vi gjort mer? Jag tycker inte att jag har haft några ohemula mängder energi, men man hinner så mycket i livet när man inte jobbar hela tiden! 3h pendling har försvunnit per dag pga. hemmajobb, morgonrutinen har förenklats till 1. Gör dig presentabel, 2. Gör kaffe 3. Sätt dig vid datorn, pauserna är längre och mer givande, och dessutom är mina arbetsdagar nu 6.4h istället för 8h. Så det blir definitivt mer vila och mer tid till varandra, hundarna och hemmet.

Rea hos Skånska Byggvaror blev starten på ett litet byggprojekt inomhus också i form av vår hallgarderob. Vi har en typ av walk in closet med tre svängdörrar på ena sidan och krokar på motstående vägg. Ett hemmabygge utan dess like som var centrerat kring ett vapenskåp som vi inte behöver. Stomme stark nog att bära ett hus, men i övrigt dåligt planerad, mycket välanvänd och inte direkt snyggt gjord. Det kliar i mig när saker inte görs ordentligt från början… det är som Jycke Lugns kliande sår. Han kan inte komma åt dem men ibland blir frustrationen så stor att han kastar sig upp och försöker ändå, för att sedan sjunka tillbaka till vilposition och ge ifrån sig ett nöjt grymtande (jag har aldrig varit med om mer ”pratiga” hundar än collies. Man behöver aldrig undra om de har det bra för det hörs). På samma sätt så får jag plötsliga ryck och fixar något som jag nyss hade bestämt att vi skulle vänta med. Man kan väl ändra sig?

För att maximera utrymmet så har vi beställt skjutdörrar och köpt skivor i gran som ska bli inredning med massor av utrymme för utdragbara korgar, skohyllor, väskhyllor och klädstänger. Innerväggen som var dåligt gipsad och oisolerad är nu isolerad med träfiberisolering** och korrekt gipsad. Next up är att slipa taket, spackla väggarna, lägga golv, såga till hyllplan och mellanväggar, samt att måla rubbet. Vi ville egentligen ha två skjutdörrar men utrymmet är för litet för att överhuvudtaget få in och kunna vinkla upp så breda dörrar utan att ta ut hål i någon annan vägg som sedan blir omöjliga att laga utan att göra om ytterligare ytskikt. Så fyra dörrar fick det bli. Om vi någon gång bestämmer oss för att slå ihop det minimala gästrummet/blivande bebisrummet med garderoben (för att få två sovrum av vettig storlek istället för ett) så kan vi använda två skjutdörrar i respektive rum för att bygga rejäla garderober från golv till tak. Sen om det händer om fem eller femton år, eller aldrig, det för framtiden utvisa.

Nu måste jag typ sluta babbla va? WordPress säger att inlägget kommer ta 10 minuter att läsa, och längre än så orkar nog ingen mer än jag (eller?). Laters!

Bröder i vått och torrt

* Tomatröra med mestadels squash, smaksatt med lök, vitlök, honung, vinäger och salt. Ugnsbakad länge och mixad till sås som fryses eller konserveras. En genialisk uppfinning som fått namnet snålröra av Sara Bäckmo. Man har ju alltid för mycket squash och aldrig tillräckligt med tomater… case in point: vi har typ 150 tomatplantor och två (2) squashplantor som producerar ungefär lika mycket frukt. Två flugor i en smäll och en perfekt bas till grytor, gratänger, pizzasås, mm.

** Är det inte lite fascinerande att man måste vända sig till en byggnadsvårdsbutik för att få tag i en bal träfiberisolering? Bauhaus säljer endast i helpall och övriga nätbutiker levererar inte till vårt område. Det är som vanligt som om världen är ordnad på ett sätt som gör att det blir nästan omöjligt för gemene svennebanan att göra medvetna, hållbara och byggnadsvänliga val. Bah. Som tur är så är vi jävligt envisa, enträgna och oftast ganska principfasta, men jag förstår att folk ger upp eller inte ens upptäcker att det finns alternativ. Eller helt sonika ger upp när de inser att allting utom det ”vanliga” kostar mer. Ofta mycket mer.

2 reaktioner till “Livet går sin gilla gång

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s