Deltidsarbete

”Hälsan går först” säger min närmaste chef med regelbundenhet just nu, allt medan hon själv inte varit hemma en enda dag med sin segdragna förkylning. En teammedlem har precis opererats, en annan åker känslomässig bergochdalbana, en tredje har gått ned i tid, och folk runt omkring har jobbat dygnet runt. Chefernas barn känner inte riktigt igen dem längre (ett stående internskämt som inte är ett dugg komiskt), och min rygg är inte alls vad den borde vara. Kortvarig satsning eller inte, det här går inte. Cue action.

Jag skulle ha haft semester på höstlovet för att jag verkligen behövde det, men veckan spenderades i smärta typ kan-inte-röra-mig-utan-att-spy-eller-gråta, och sen idogt knaprande av Naproxen och Paracetamol i de former apoteket hade att erbjuda. En bekant som jobbat som kiropraktor kände lite, tittade mest, och konstaterade att jag hade en rejäl inflammation i åtminstone halva ryggen. Hon hotade med antiinflammatoriska sprutor och att jag snart inte skulle kunna lyfta armarna över huvudet om jag inte gjorde en förändring. Två veckor senare kunde hon klämma lite på mig, och nu på fredag har jag mitt första träningspass med sjukgymnast. Det pratas om gym, mediyoga, stressföreläsningar och ytterligare livsstilsförändringar. Lättnaden att någon verkar ha en plan, om än en lös sådan, är obeskrivbar.

Fördelen med att vara en uppskattad medarbetare i en bransch där det saknas folk är att människor snubblar över varandra för att kunna behålla en även när man mår ganska piss. Så hände det sig att jag kom överens med min uppdrags- respektive arbetsgivare att jag ska gå ned till 80%, till att börja med under första kvartalet 2020. Min grundlön kommer dock bara minska med 10% under den perioden, förutsatt att jag spenderar motsvarande 10% av tiden på ryggrehab. Kunddebiteringen (och därmed min rörliga lön) kommer såklart att minska, men för mig personligen blir det ingen större skillnad för jag har redan varit hemma sjuk på ca 20% de senaste månaderna. Jag har inte de marginaler som jag behöver, och mest av allt så är det orken som tryter.

Ryggsmärtorna ser jag som en förlängning av att ingen tog tag i mina fysiska besvär när jag gick in i väggen. Allt fokus lades på den mentala biten, och själv har jag inte haft energi nog att ta hand om kroppen förrän nu. De fysiska krämporna har ju trots allt minskat till följd av att hjärnan mår bättre, åtminstone fram till nu. Ett pass i veckan på Friskis och Svettis under fem veckor tillsammans med mer spänningar än vanligt på jobbet har gjort att varma bad och massager inte räcker längre.

Jag kan inte tänka mig att livet kommer försämras av att gå ned i tid. Rent ekonomiskt kommer det bara minska den inkomstpotential som jag hade men ändå inte kunde utnyttja på grund av bristande energi. I praktiken innebär det alltså bara att jag frigör en hel dag att göra vad jag vill med. Ovanpå detta bad jag om en hel veckas semester till, vilken godkändes utan omsvep. Tre dagar kvar till tre veckors semester – skönt!

Jag måste fortsätta jobba på att be om det jag behöver. Det värsta som kan hända är att svaret blir nej, men än så länge så har det aldrig hänt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s