Chefande och ledarskap

”Det blir lite förskolenivå på folks beteende när de är stressade.”

— Min närmsta chef

Folk är i regel kassa på att styra sig själva, prioritera och fokusera. Jag med till och från, så när folk kommer till mig och tycker att jag är superbra på att prioritera åt dem… jamen vafalls? Det är både en styrka och svaghet att jag verkar lugn även när jag i själva verket har panik, eller åtminstone är för stressad för någons bästa. True story: dagen innan jag kraschade totalt kläckte min chef ur sig ”Du verkar lite stressad..?”. No shit, jag velade mellan tårar och kräkningar och hade så gjort i flera månader, och jag levde på adrenalinkicken som kommer med ständig ångest. Morgonen därpå vaknade jag med smärta i hela kroppen, avgrundsångest och ville typ dö. Vilken människokännare den mannen är alltså, rena underbarnet.

Nu har jag faktiskt en chef som är riktigt mänsklig. Hon bryr sig, ser en och lyssnar när man behöver. Hårdprioriterar och pekar med hela handen när det behövs. Varför blir folk chefer utan att ha de kvaliteterna? Är det omöjligt att mäta de mjuka värdena, eller är det så enkelt att man förr eller senare blir chef bara man är tillräckligt bra på det man gör nu? Inte tillnärmelsevis tillräckliga kvalifikationer om du frågar mig. Jag hade kanske klarat min roll som mellanchef om det inte hade varit för att jag samtidigt skulle vara ensam programmerare, driftansvarig och support för ett helt system med över 300 användare. Dessutom med geniet ovan som närmsta chef över mig (chefandet fick ta max 10% av min tid och allting skulle ske på max 30 minuter oavsett uppgiftens storlek. Han gillade att skälla ut vuxna människor som om de vore två år gamla också). Jag var konsult, 26 bast, och hade jobbat i drygt ett år efter studierna. Höhö. Världsrekord i hastighet raka vägen in i väggen..? Vilket naturligtvis inte drabbade företaget i fråga speciellt hårt eftersom jag var konsult, förutom då att all kompetens försvann från en dag till en annan.

Tillbaka till nutid så är allt som bekant relativt, och det är ju trevligt att jag åtminstone kan hjälpa till att förminska andras problem så pass att de kan fokusera på det som är viktigast för stunden istället för att flippa ur totalt. Faktum är att ju mer pressad en situation är, desto mer rationell blir jag, förutsatt att jag kan distansera mig från min egen känslomässiga bergochdalbana. Problemet är bara att jobbproblem aldrig är riktigt akuta. Folk kan skrika hur mycket de vill, världen kommer inte att gå under. Vi kommer ta oss igenom det här också. I en riktig akutsituation, typ när någon har slagit i huvudet, blöder ymnigt, eller för den delen om jag sitter på en väldigt nervig häst som kan bli farlig på riktigt om jag inte håller mig lugn, då ÄR jag lugn på riktigt för annars går det illa på riktigt.

På jobbet kan jag bara simulera känslan av lugn för situationen är aldrig livshotande. Då behöver jag också någon som prioriterar och fokuserar åt mig. Tar hand om allt tjafs och krimskrams runtomkring så att jag faktiskt kan göra det jag ska göra. Är inte det oftast det största problemet? Att det är så mycket tjafs runtomkring att man inte hinner göra det man egentligen ska göra, och så blir det mer tjafs på grund av det… jag är väldigt tacksam att jag äntligen har två personer över mig som båda förstår sin uppgift som beslutsfattare, admin, brandsläckare, stöd och gatekeeper. Det innebär för första gången att jag kan fokusera på mitt jobb och oroa mig minimalt för allt annat.

Det innebär tydligen också att jag fortfarande blir den som ännu mer ofokuserade eller desperata kollegor vänder sig till när de behöver hjälp. Jag har inga problem med den rollen så länge det inte tar för mycket tid, men chef? Nä aldrig. Jag trodde ett tag att jag ville bli projektledare för jag gillar att lösa problem och är bra på att organisera kaos. Vad jag inte har energi eller tålamod med är att bara släcka bränder. Jag vill lösa problemen på riktigt, från grunden, inte bara släcka de värsta lågorna på ett växande berg. Ergo, jag är utvecklare. Visst skulle jag kunna tjäna ännu mer som chef, men till vilket pris? Nej tack.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s