Är det hemmapysselsäsong?

Det har kliat i mina fingrar länge nu, att ta tag i alla de där stökområdena som vi fortfarande har. I vår förra bostad hade jag järnkoll – för att det var en tvåa på 45 kvadrat, men också för att jag hade tid och energi att skaffa mig järnkoll, sortera prylar, rensa ut, se till att allting hade sin plats, osv. Nu har vi 120 kvadrat, plus Lillstuga, förråd, hönshus, vind, krypgrund, pannrum och 2500 kvadrat tomt med skog att ta hand om. Vi är liksom inte riktigt där ännu… inflyttade och helt på det klara med vart alla saker ska bo.

20190926_2228296358577037925869261.jpg
Hallen för några veckor sedan. Det är livsfarligt att ha stora avställningsytor precis innanför dörren. Dessutom älskar Jycke Lugn trasmattor, för de går att bädda så mysigt. Matte går efter och bäddar tillbaka som hon vill ha det…

Och satan i gatan vad mycke skit det finns i alla vrår… i början var jag lite putt på säljarna som hade lämnat kvar eller inte hade tagit hand om saker på väldigt lång tid. Den igenväxta dammen, blandare som inte sitter fast, överväxta rishögar på tomten, el som inte funkar, tjocka kalkavlagringar på duschväggarna, ojordade armaturer i våtutrymme där kablarna hade smält eller bara var tejpade med eltejp, hål och sprickor i fönsterrutor… Jag kan fortsätta i all oändlighet, som alla med hus säkert redan vet. Men nu tycker jag mest synd om dem. Det måste ha varit fruktansvärt att sakta men säkert tvingas inse att man inte orkar längre. De hade bott här i 30 år, och säkerligen hade de räknat med att bli gamla och grå här, precis som vi nu gör.

Man blir hemmablind, och lite tur är väl ändå det. Så länge man inte är hemmafru eller -man på heltid så är det helt kokobananas att tro att allting ska vara perfekt. Nu jobbar vi ändå ”bara” heltid och har en enda hund 4 dagar per vecka, och dessutom är vi relativt nyinflyttade. Spola framåt några år och lägg till barn och en hund till… där har vi förklaringen till att jag försöker jobba heltid för att nå FIRE så snabbt som möjligt. Att bli helt fri innan barn kommer inte hända, men deltid, javisst! Fortfarande ganska diffusa planer, men de finns där 🙂

20190926_2227173128675163929571108.jpg
Hallen som den borde se ut. Gillar skarpt att den redan var gräddvit och guldig, för då kan jag fortsätta på det temat utan att det blir ”för mycket”. Älskar sekelskifte men är tacksam att vi köpte en gammal sommarstuga med en eklektisk mix av stilar. Här får man lite av varje och det behöver inte vara så jäkla noga. Vi bor i ett svart hus med blå knutar – här är allting tillåtet 🙂

Faktum är att jag till och med går runt och är lite mallig över att den allmänna röran inte rör mig i ryggen mer än den gör, eftersom jag historiskt sett har varit ännu mer lättpåverkad av mina omgivningar än jag är nu. Men den allmänt stressade stämningen på jobbet börjar kännas i kroppen, även om jag själv inte är direkt drabbad (fy för bövelen om jag hade varit en ännu yngre managementkonsult som blivit inhyrd med kort varsel för att sitta böjd över min laptop vid ett obekvämt konferensbord 10-12h/dag och desperat ordbajsa nödvändigt fluff. Tjejen jag såg igår var nära tårarna och been there done that. Hur många bullshit jobs skapar offentliga upphandlingar..?).

Är det mörkret eller stämningen på jobbet som gör att hjärnan nu kräver inomhuspyssel, mys, extra ljus, murriga färger, ordning och rensning? Eller kanske bara att det är ett återkommande tema i mitt flöde just nu? Unga familjer som perfektionsrenoverar gamla hus på Instagram, dito trädgårdsfix, Fru EB skriver om rensning och vita lakan, och min hjärna är inne i ett shoppingstim efter att ha utsatts för en del nödvändig (och mindre nödvändig) sådan den senaste tiden. Potent cocktail av habegär, men egentligen är det största problemet att allting inte har hittat sin plats, och att vissa projekt inte har tagits hela vägen i hamn på grund av tids- och energibrist.

20191022_1342005422093179642323973.jpg
Situation Sthlm med diverse färgburkar räddade undan nattkylan i Lillstugan (aka måleriverkstan) på. Helt normalt. I bakgrunden en tröja, medalj från Sthlm Challenge och en burk med skruv.

Faktum är att det inte är speciellt mycket som ska till för att det ska bli riktigt mysigt här hemma. Punktinsatser som att hänga färdigt gardinerna, och att hitta ett hem för alla prylar som är på vift räcker långt. Kombinerat med vanor som att alltid plocka undan efter sig när man kommer hem, och aldrig lämna köket stökigt efter matlagningen, jamen då är vi nästan i hamn! Större projekt som att renovera färdigt det gamla hönshuset till verkstad kommer frigöra utrymme inomhus och i pannrummet där vi nu har en kaotisk mix av våra egna verktyg och trädgårdsredskap, tillsammans med alla tillbehör vi fick på köpet med huset.

20191022_1342172060754433998886777.jpg
Gästrum med diverse mög som inte har någon annan plats just nu. Lamporna väntar på upphängning, vilket bara kan ske när elen i vardagsrummet funkar. Elektrikern kommer säkert vilket år som helst (när hostar man upp tredubbla summan till en främling istället för att vänta på att familjemedlemmar ”ska få tid”?).

Nästa vecka är det semester, så då får jag förhoppningsvis arslet ur vagnen och städar och rensar. Idag får jag nöja mig med några småprojekt medan det är ljust, under förutsättning att jag jobbar desto mer på lönekneget ikväll när det är mörkt. Hur orkar folk? Jag är ändå en helt galet organiserad människa som är rädd om mina saker och har rensat i flera år… jag vill inte ens fundera på hur unga barnfamiljer som skaffar barn mitt i husbygget samtidigt som de är helt nykokta på arbetsmarknaden får ihop sina liv. De måste ju läcka tid, energi och pengar som såll… Kanske blir de som våra grannar som sällan har något trevligt att säga till varandra, aldrig verkar bli färdiga med sitt hem, och skriker på ungarna som skriker tillbaka. Hualigen.

Jag önskar så att folk fortfarande kommer få något drömskt i blicken och säga att ”ni är ju så himla gulliga” när vi har varit gifta i trettio år. Att jag kommer karva ut tillräckligt med tid och energi under min livstid för att kunna leva på ett sätt som gör att människor kommer att minnas mig med värme. Att jag aldrig låter mig själv bli så sliten att jag blir elak och otrevlig.

Ta hand om er och varandra! Somna aldrig osams, som så många skrev i gästboken från vårt bröllop. Somna aldrig med stökig köksbänk skulle jag vilja lägga till just nu 😉

2 reaktioner till “Är det hemmapysselsäsong?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s