Den 17 september firade vi att vi har varit gifta i en hel månad. Eller firade och firade… vi konstaterade att det hade gått en månad, pussades, och fortsatte med livet som faller på plats mer och mer. Min mor undrade om det var någon skillnad att vara gift, hur det känns. Alltså det känns bara bra, men så värst stor skillnad vet jag inte om det är… vi var förlovade i 1.5 år, och levde den tiden precis som vi gör nu, fullt övertygade om att vi vill leva tillsammans, och fullt upptagna med att bygga det liv vi vill leva. Den största skillnaden är att nu har vi stått på en bergstopp och skrikit det för alla vi känner också, haft en fantastisk fest, skaffat oss två ringar till och några juridiska fördelar, spenderat massa pengar, och jag har vissa problem med att komma ihåg vad jag heter 😉 Skämt åsido, nu är det så ”på riktigt” som det kan bli, och det kunde inte kännas bättre. Stabilt och lyckligt liksom, och som det finaste löftet man kan ge varandra.
De senaste veckorna har jag känt att det är mycket lättare att jobba nu än vad det var förut, och jag insåg plötsligt att det var exakt 2.5 år sedan jag brakade in i väggen med buller och bång. När det händer så är det ingen som kan säga hur lång tid det kommer ta för just dig att ”komma tillbaka”. Först lever man minut för minut, sen timme för timme, halvdag för halvdag, osv. Långsamt, smärtsamt, berg och dalbana. Det är bara att hänga med. Sakta men säkert lär man sig att ”komma tillbaka” är ett totalkasst uttryck. Vaddå tillbaka? Tillbaka till vad? Det som var förut fungerade ju uppenbarligen inte. Det enda man kan göra är att röra sig framåt, bit för bit.
När jag tittar tillbaka på de senaste 2.5 åren så har jag gjort mer än rört mig framåt. Åren innan jag gick in i väggen levde jag för jobbet. Jag jobbade som regel 64h i veckan, och var omringad av trevliga, inspirerande och energigivande människor som pushade, brydde sig och visade vad jag var kapabel till i rätt miljö (samt en särskilt kass chef hos kund som samtidigt gjorde livet till en pina). Devisen hos min arbetsgivare var (och är) att allting är möjligt och att du får hitta på precis vad du vill med vem du vill så länge du samtidigt levererar hos kund. Jag tjänade absurda pengar, lärde mig massor om mig själv, och fick testa saker jag aldrig trodde att jag skulle klara av eller ens tycka var roligt. Utanför jobbet var jag väldigt ensam. Jag hade inga fritidsaktiviteter där jag träffade människor, och jag hade i princip tappat kontakten med alla vänner från studietiden, inkl. Herr Lugn.
Under de här åren har jag gått från att vara en högpresterande osäker ung tjej som inte trodde att någon skulle vilja leva med henne, till smartare högpresterande gift husägare med alla framtidsdrömmar i världen. Den nya Fru Lugn gör vad hon vill och skiter i vad andra tycker om det, åtminstone jämfört med tidigare. Jag värderar mig själv och min tid på ett helt annat sätt, och har insett att jag inte behöver jobba häcken av mig för att tjäna bra och bli uppskattad på jobbet. Det kommer på köpet med engagemang, ärlighet, kompetens och självförtroende. Och aktion – att man aktivt letar, går på intervjuer, skickar brev, visar sig, och inte nöjer sig med första bästa.
Huvudet mår bättre och bättre. Jag har fortfarande ont i kroppen, men knoppen hänger nu med så pass att jag kan ta tag i de återstående fysiska krämporna på riktigt. I onsdags var jag på mitt första Friskis & Svettispass på över 6 år – Medeljympa á 55 min och det gick hur bra som helst. Framtiden ser ljus ut.
Att privatlivet fungerar som man vill är grunden till allt. Jag vill leva ett aktivt liv, vara stark och självständig, men också en del av något större i en kärleksfull familj. Bröllopsdagen var fantastisk och något vi alltid kommer att komma ihåg, men resten av livet är det som betyder mest – alla bästa dagar som komma skall. Jag önskar att vi kommer ihåg att fira kärleken, aldrig nöjer oss med meh, och alltid fortsätter rörelsen och utvecklingen framåt.
Villa Lugnet 