Kluven

För många valmöjligheter är ett härke. Även om jag är relativt klar över mina värderingar så tycker jag fortfarande att det är svårt att välja. Oftast rör det sig om pengar (dvs. livstid och energi) versus något annat (miljö, hälsa, drägliga förhållanden för andra, mm.). I den bästa av världar skulle vi bara äta de allra bästa och godaste maträtterna, kärleksfullt tillredda av de allra finaste råvarorna. Bara använda i möjligaste mån giftfria naturmaterial som kan lagas, återanvändas och återvinnas i det oändliga. Det är ju den världen vi vill leva i. Där människor och djur har det så bra som möjligt och där vi gör vårt bästa för att bidra till den verkligheten. Jag upplever ofta att det finns en rejäl motsättning här i FIRE-kretsar.

I vår strävan efter frihet så letar vi efter de allra billigaste alternativen. Det går att äta riktigt billig hälsosam mat bara genom att skippa halvfabrikaten, vilket i sig är ett steg upp från gemene svennebanan tror jag (?), men var går den ”nedre” gränsen? Brasiliansk fläskfilé? Kinaplast? Och var går gränsen åt andra hållet om en vill leva som en lär redan nu och bidra till småskaligt, närproducerat, hållbart, godare, socialt ansvarsfullt, osv.? Det är ju ändå det som är målet, åtminstone för oss – att leva det liv vi vill leva.

Alla har olika värderingar och varje frihetstörstare kommer ha ett eget svar på frågan, men hur tänker ni kring det här? Jag känner att våra prioriteringar varierar en hel del, speciellt när det gäller mat. Vi är rabiata när det gäller ekologiskt, förutom när vi är trötta, stressade eller vill spara mer. Jag vill ju vara en person som odlar mina egna frukter och grönsaker och bara äter schysst närproducerat kött direkt från gården. Men vad får det kosta? Är en låda från Gårdssällskapet ekonomiskt försvarbart om den räcker i 3-4 månader istället för prenumerationsintervallet 8 veckor? Ställer en det på sin spets så är valet enkelt, men då blir det samtidigt dyrt, åtminstone jämfört med alternativen hos stora matkedjan.

Vi får oftast våra pengar att räcka och bli över genom att hårdprioritera det vi tycker är viktigast och dra ned på mängden av det mesta, men det finns gränser för hur mycket en kan dra ned med bibehållen livskvalitet när en väl har slagit fast vad livskvalitet innebär för en själv. Magkänslan säger att det får kosta att leva det liv vi vill leva, och jag tror att min hårda nedre gräns går vid en långsiktig sparandegrad om 50%, men ibland säger det samtidigt whoosh i magtrakten när pengarna rinner iväg (inte så konstigt kanske när maj slutade på dryga 250 tkr ut exkl. amorteringar). Jag har stunder när jag känner mig som en riktigt slösaktig svennebanan, samtidigt som jag innerst inne tycker att vi gör rätt. En orealistisk önskan om att spara ännu mer deg kanske är boven i dramat? Alternativet att dra ned ännu mer på allt och riktigt börja (dum)snåla igen (= tidigare exit) spökar i bakhuvudet med jämna mellanrum.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s