Jag är trött

Mamma har precis opererats, och om cirka fyra veckor får vi veta om det var en elak eller snäll tumör de tog bort. Vi har precis sålt lägenheten och börjat packa inför flytten om en dryg månad. Avtal och försäkringar sägs upp och tecknas, bröllopshemsidan är under uppbyggnad och inbjudningskorten är beställda. Bilen ska vi hämta i slutet på nästa vecka, och min potentiella kund är fetseg med att skriva kontrakt. På torsdag kväll åker vi till mor min över påsk. På måndag eftermiddag kommer vi hem igen och på tisdag morgon ska jag förhoppningsvis infinna mig hos en ny kund.

Jag är trött. Jag märker att jag blir mer och mer inåtvänd, fastnar i mitt eget huvud istället för att leva i nuet och se världen för vad den är. Hjärnan kokar inte över, men jag har lite svårt att fokusera på det positiva. Jag sover ändå förvånansvärt bra och min utmattade hjärna hänger med helt okej (!), men jag är inte lika glad och energisk som jag brukar.

Trots allt detta så känner jag mig inte stressad eller panikslagen på samma sätt som jag gjorde innan jag körde in i väggen. Jag vet att vi fixar allt, vad som än händer. Jag ser lite sliten ut men känner mig trött snarare än slutkörd. Jag somnar som en stock under kvällsmeditationen och äter lite sämre än jag borde. Känslosamheten är direkt kopplad till födointagen. Det mesta i livet är trots allt inte rocket science. Kartongerna packas en i taget. Patologerna är klara med tumöranalysen när de är det och innan dess kan vi inte göra något mer än att vänta och hjälpa till med det vi kan. Lönearbetet genomförs en tangenttryckning och ett möte i taget.

Jag behöver gå och lägga mig och gå upp tidigare. Jag får inte glömma att ta med minst en stickning över påsk. Jag måste äta något till lunch, och det är okej om detta något kostar lite mer än vanligt bara jag får i mig nåt. Jag behöver meditera innan jag går och lägger mig på kvällarna.

Jag har blivit bra på att stå upp för mig själv. Om jag behöver vila så gör jag det. Om jag behöver sticka en stund för att må bättre så gör jag det. Väldigt få planer är huggna i sten, och stegen mot de stora händelserna är tomtesteg snarare än sjumilakliv. Ett i taget bara. Så länge man har en klar riktning så kan det inte bli fel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s