Att ta ansvar för sig själv

Varför är vi människor så dåliga på att ta hand om oss själva? Vi lyssnar inte på kroppen, vi har dålig kontakt med våra känslor, riktigt kass koll på hur hjärnan, huden, matsmältningen, samhället, pensionen, relationer – ja praktisk taget det mesta! – faktiskt fungerar.

Jag har ju redan ätit en muffins så jag kan lika gärna äta en till.
Jag har ju redan skulder så lite till spelar ingen roll.
Jag har haft svårt för x så länge så det är omöjligt att göra något åt det.

Down the rabbit hole we go… jag har ju redan satt mig i skiten så det är ingen mening att ens försöka. Hjälplösheten är utbredd. Vi bygger luftslott och blundar för verkligheten. Varför är det så läskigt att låta bägaren rinna över och vara ärlig med sig själv?

Jag tror verkligen att alla människor har vad som krävs för att förändra sina liv till det bättre. Vi har helt olika förutsättningar, men alla kan göra något. Offerkoftan hjälper aldrig. Aldrig. Det enda vi kan göra är att se sanningen i vitögat och tackla våra individuella problem head on. Det är det enda som någonsin kommer leda till en varaktig förändring.

Hur kommer det sig att så många människor inte får sin vardag att gå ihop? Så många människor som kollektivt har levt så många år, och vi har ändå inte klurat ut det. Vi stressar, bråkar, har ångest, varje dag känns som en kamp. För att orka med livet och oss själva sätter vi upp världens fasad och låtsas att allting är frid och fröjd, fast det mycket sällan är det. Vi har alla våra egna problem, men varför låter vi dem bli så sinnessjukt stora?

Intellektuellt vet vi en hel massa saker, men vi känner oss själva så otroligt dåligt. Vi blundar för verkligheten för att orka med oss själva.

Det är ju så att vi behöver känslomässiga uppvaknanden. Det räcker inte att rent rationellt veta något, det måste kännas tillräckligt viktigt. Vi kan vara förbannade och besvikna på oss själva, vi kan stoppa huvudet i sanden och låtsas som ingenting, och vi kan ta ut det på allt och alla omkring oss, men faktum kvarstår att så länge vi inte klarar av att övertyga oss själva rent känslomässigt så kommer ingenting att förändras.

Varför är det här så svårt? Hur fasen är det här kopplat till överlevnadsinstinkten på savannen? Kan det vara så enkelt att vi har skaffat oss för mycket att tänka på? Istället för att fokusera på att överleva, skaffa mat, tak över huvudet och fortplanta oss, så har vi idag gjort livet så otroligt komplicerat. Vi har så många valmöjligheter att vi blir alldeles matta och oförmögna att prioritera eller ens välja något som är mestadels bra för oss.

Vi har ju kvar överlevnadsinstinkten under allt annat. Det hoppas jag har blivit tydligt för de flesta under stormar, strömavbrott, översvämningar och annat. När vi blir tvingade att tänka så väljer vi utan att tveka vatten, värme och mat. Ser till att de vi bryr oss om är i säkerhet. Hygien kommer på en enkel andraplats. Men så fort de där sakerna är på plats så börjar vi krångla till det. Tummar på hälsa och relationer till förmån för kortvariga dopaminkickar.

Vi har det ärligt talat alldeles för bra, så bra att vi verkar ha glömt bort att det till syvende och sist är vi själva som bär ansvaret för att säkra vår överlevnad och vårt eget välmående. Mamma staten tar hand om oss så vi har all tid och pengar i världen att slänga bort våra möjligheter, kroppar, hjärnor… slösa bort hela liv på lönearbete, shopping, renoveringar, resor, spel och jag vet inte vad.

Jag blir alldeles matt när jag ser mig omkring, och jag ramlar ju själv dit. Jag är bra på att ta hand om mitt hem och min ekonomi, men jag suger på att ta hand om mig själv rent fysiskt. När jag mår kasst så flyr jag genom att sova, vilket är jäkligt osmart då för mycket sömn ger ungefär samma biverkningar som sömnbrist. Men hur många känner ni som sover lagom och bra hela tiden? Som alltid går och lägger sig i tid och aldrig tummar på sömntimmarna? Som sover hela natten och får tillräckligt med djupsömn? Jag har inga siffror, men sömnproblem verkar vara väldigt vanligt. Det är socialt acceptabelt att alltid gnälla över att man sover för lite – nästan som att vi är stolta över det.

Jag har jobbat stenhårt på mitt psykiska mående de senaste åren och det har gett stora resultat, men rent fysiskt är jag nästan i mitt livs sämsta form. Hösten 2017 satt jag hos läkaren och fyllde i ett frågeformulär. Kan du gå en rask promenad i 30 minuter? Svar nej.

När jag mådde som sämst var jag hemma med Jycke Lugn en dag, och kräktes mitt på trottoaren när vi hunnit bara några meter utanför dörren. Men jag hade inget val, hundstackaren behövde ju kissa så jag fick gråtande släpa mig runt kvarteret, upp för trapporna och tillbaka till sängen. För att sätta detta i lite perspektiv så jobbade jag på en ridskola under tonåren och kunde lätt mocka hos och utfodra 64 hästar tre gånger om dagen. Hösten 2016 sprang jag Stockholm Halvmarathon. Jag har aldrig varit svag, förrän nu de senaste två åren. Tänk när en var utmattad av fysisk ansträngning istället för psykiskt lamslagen, det var tider det!

Nu kan jag promenera raskt i snötäckt kuperad terräng i 2h ungefär, men jag känner mig fortfarande inte stark. Definitivt inte som jag brukade. Jag kan inte lyfta lika mycket, jag kan knappt springa med Jycke Lugn, och jag har inte cyklat sen mitten av december.

Jag har alltid legat på gränsen till underviktig, och har väldigt lätt för att hoppa över måltider om jag inte känner för att äta, vilket är typ alla gånger jag inte har sällskap. Det är ett ganska jobbigt inlärt beteende för jag är högst medveten om att jag är hungrig, men om jag ignorerar det tillräckligt länge så är det som att kroppen glömmer bort hungerskänslorna. Samtidigt äter jag som en häst (skogshuggare, hel karl, osv. – sakerna jag har blivit kallad genom åren är många) när jag väl äter, och njuter i fulla drag av en god måltid. God mat är verkligen en av de saker som gör mig lycklig!

Orkar vi ens gå in på alla matrelaterade problem vi människor har skapat för oss själva? Låt oss nöja oss med att konstatera att ingen riktigt verkar helt nöjd med sin mathållning eller resultaten därav på den egna kroppshyddan. Det finns garanterat hur mycket statistik som helst som pekar på hur urbota korkade vi är när det kommer till vad vi stoppar i munnen.

Det krävs radikalt ansvarstagande för att våga vara ärlig med sig själv och göra de förändringar som krävs för att bli den person man vill vara. Bara modet att ta reda på vem man egentligen vill vara verkar vara mer än de flesta klarar av att uppbåda. Det spelar ingen roll om det handlar om ekonomi, fysisk omgivning, kroppen, knoppen, maten, motionen, relationerna, jobbet, fritiden, und so weiter – de är alla delar av kakan Livet och hänger samman.

 

livshjul
Mitt livshjul är minst sagt lite hackigt just nu, men samtidigt är allt utom hälsan så mycket bättre än det någonsin varit tidigare så jag kan inte vara missnöjd! Det handlar till stor del om att ha realistiska förväntningar och fokusera på ett fåtal områden i taget, samt att utvärdera nuläget därefter. Det går inte att göra allting på samma gång.

Vilka delar av livet är ni minst/mest nöjda med? Känner ni igen er i någon problematik ovan? Jag ska aktivt försöka lägga mer fokus på min fysiska hälsa den närmaste tiden för jag är så trött på att vara trött och känna mig svag!

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s