Matlådans varande eller icke varande

Kollega: Har du låda, eller ska du med ut och käka?
Jag: Yes, jag har låda.
Kollega 1: Är det gott?
Kollega 2: Vad tråkigt… ska du inte hänga med ändå..?
Kollega 3: Är det nåt sorts statement? Eller äter du bara en viss typ av mat?
Jag: … 🙂 (jag skulle kunna skriva en bok på ämnet), (le alltid, det lättar upp stämningen)

Fetja (läs FET-ja) på att det delvis är ett statement. Ett badass-mustachian-ekonomisk-frihet-jag-är-inte-som-alla-andra-tack-så-mycket-statement. Men det kan jag ju inte säga till pöbeln gemene man, utan drar till med att vi sparar till hus på landet med stor trädgård, vilket är minst lika sant.

Sallad i en burk, kycklinggryta i en, och rå couscous i en tredje. Couscousen tillagades i en kaffekopp med hjälp av vattenkokaren

Det har inte undgått någon på mitt Nya Välbetalda Heltidsjobb att jag ofta äter matlåda. På tre veckor har jag faktiskt ätit tre uteluncher, men på ett företag där ingen utom de som löptränar på lunchen (1-2 pers 1-2 ggr/mån) någonsin har med sig mat så sticker det ut.

Reaktionerna är ändå mer blandade här än på mina tidigare arbetsplatser, förmodligen för att medelåldern är betydligt högre här. Folk har jobbat i över 20 år, har startat ett företag som de tycker om att arbeta på, är vana vid att tjäna multum, köpa det de vill ha, och leva livet med vad jag antar är rejäla lån. Många bor i hus och har barn i min ålder. Några har dock gått igenom hela den svängen, kommit ut på andra sidan, och antingen varit tvungna att köpa lägenhet på egen hand efter skilsmässa, eller så försöker man utan framgång sälja det alldeles för stora och dyra huset som familjen bor i.

Hen som bor i ett för stort hus och försöker sälja tycker själv att hen verkligen borde ha matlåda, men orkar inte ta tag i det. Hen erkänner till och med att hen inte är så förtjust i restaurangerna kring kontoret. Jag undrar i mitt stille sinne hur svårt det kan vara att laga några extra portioner av samma sak i en familj där mamma, pappa och barn i plural äter nylagad middag i princip varje dag, men biter mig i tungan.

Hen som precis har skilt sig och flyttat till lägenhet lagar visserligen mer mat än vad som äts upp, men föredrar att spara resterna till tonårsungen som annars (förmodar jag) sätter i sig samma skräp som jag gjorde i den åldern (Billys, Gorbys, snabbnudlar, mackor, choklad, popcorn, vad som än finns hemma, eller inget). Jag undrar i mitt stilla sinne samma sak som ovan.

Hen som uttrycker att det är tråkigt att jag inte följer med… alltså jag väljer att ta det som en komplimang. Om kostnadsskillnaden var noll så skulle jag göra det utan att tveka. Jag är trots allt en social varelse som också behöver dagsljus och en paus från kontoret på lunchen. Dessutom är mina nya kollegor väldigt trevliga, och bra på att inte prata jobb under luncherna (!).

Hen som blir tyst, lägger huvudet på sned, funderar lite, och sedan säger något i stil med ”Men vad kan det bli? Typ 1000-1500, kanske 2000 kr/mån högst?” får bara ett stilla leende och så tänker jag att ”Jajamensan det blir det, och vet du hur mycket stålars det blir på tio år? Eller 30? Eller, eller..?! :)) Mowahaha :D”. Idag var det dock en annan kollega som fångade den bollen. Hen hade nämligen räknat på hur mycket stålars hen skulle spara om hen slutade ta en öl och äta pad thai på väg hem från jobbet, samt slutade röka – allt med målet att köpa ett gigantiskt sommarhus. Jag fortsatte resonemanget med att sluta äta godis, dricka läsk, och välja elcykeln framför kollektivtrafiken, men där tog det tvärstopp. ”Inget godis..?!!?!” 😉

Faktum är att det inte alls bara handlar om själva luncherna – det handlar om hela förhållningssättet för min del. Cold turkey är det enda som funkar på mig, för släpper jag på luncherna så ”orkar” jag snart inte laga mat längre, utan äter lunch och middag ute (been there done that), köper kaffe och bagel på Espresso House närhelst jag är hungrig, godis på Pressbyrån närhelst jag är lite sugen eller trött, och passerar inte snacksavdelningen i mataffären med näsan i vädret vid veckohandlingen. Då drunknar vi snart i PET-flaskor igen trots att jag för längesedan slutade konsumera sådana för miljöns (och tändernas, plånbokens och hälsans) skull. Summa summarum är att jag faller dit så jäkla lätt, och det blir minsann betydligt mer kostsamt än 2000 riksdaler per månad.

Hur tänker ni kring sådana här ”småkostnader”? Får ni något gehör från svennebanan eller tycker alla att ni är kokobananas?

Fru Lugn

2 reaktioner till “Matlådans varande eller icke varande

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s